Aftonbladet – 11 januari 1866, sida 3

talaren icke kunde gilla. Kyrkan är ett mång Isidigt ord, och talaren kunde endast erkänns den betydelsen, att kyrkan utgör enheten af de personer som bekänna sig till en och samma troslära. De som stå i spetsen för statskyrkan, hvilken alldeles icke är detsamma som Guds eviga kyrka, kunna ju begå fel såsom andra .menniskor, och församlingarne ha således rätt att säga: om vi bli sämre skötta än andra, så undanbedja vi oss äran att vara prebende, och Janhålla att få det på samma sätt som andra förI samlingar. Prebende-inrättningen är med ett ord ett undantagsförhållande, som icke kan subsumeras under regeln om den enskildes skyldighet, utan som pålägger några församlingar större olägenheter än andra. Man har medgifvit att prebendena kanske icke skötas fullt så väl som andra pastorater, men likväl på ett tillfredsställande sätt. Så torde väl vara förhållandet, men det är icke nog bevisande. Bristen, om sådan finnes, hjelpes med en god vikarie, heter det. Möjligen är det så, men vikarien kan dock icke fullt ersätta pastor, emedan han icke är fästad vid församlingen eller vet hur länge han får qvarstanna der, och det är följaktligen naturligt, att en ordinarie innehafvare sköter tjensten bättre än en vikarie. Församlingen återkomrher då till frågan om Betalningen, och den löses ej med någon deduktion om kyrkans? väl. Det är klart att en prebendarie skall sköta församlingen sämre än en person, som helt och hållet egnar sig deråt. Församlingen eger rättighet, att när som helst kunria vända sig med sina bekymmer till pastor, och detta blir omöjligt då han är bosatt annorstädes. Det är omöjligt att på en gång sköta en profession och en församling; endera måste lida deraf. Talaren hade sjelf sett anslag på dörren till föreläsningssalen, af innehåll, att föreläsaren var af sin Pastoralvård hindrad att föreläsa. Man hade också funnit nödigt att rädda de teologiska vetenskapsmännen undan de förfärliga teorierna, så att de icke måtte förirra sig i spekulationens labyrint. Det ser ut som vore man rädd för vetenskapen, och man tillskrifver prebendena någon slags magisk kraft att hålla vetenskapen i styr. Det finns dock många exempel på, att äfven vanliga pastorer gjort sig skyldiga till dylika förirringar. Talaren ville visst icke förneka möjligheten deraf men det lärer ej bero på prebendena. Huru mycken tid kan en biskop använda på sitt prebende. Icke mycken; och i biskopsembetet ligger tillräckligt mycket presterligt, utan att han emellanåt ställer sig under sina underordnade, ungefär som om en general stundom skulle ställa sig under sin kaptens befäl. Erfarenheten visar dessutom, att det finnes teologer utan prebenden, hvilka icke förirrat sig mera än de, som innehaft sådana. Talaren fann, med stöd häraf, icke något skäl att hålla på prebendeinstitutionen för den pågående reorganisationens af domkapitlen skull. Talaren förnekade visst icke, att den enskildes rätt får vika för det allmännas, men denna tilllämpning af satsen är rättsvidrig, emedan derigenom uppkommer ett undantagsförhållande. Begreppet om kyrkan, såsom någonting bredvid eller ofvanom den enskilda församlingen stående, synes ej tillräckligt bevisande. Anmärkningarne om prebendeinrättningens olägenheter ha ej blif. vit vederlagda och olägenheterna af dess upphäfvande Kunna ej bli så stora eller omöjliga att afhjelpa, att de borde utgöra skäl till afslag. Talaren hade visst icke påräknat, att hans förslag skulle af ståndet bifallas, men han hade likväl trott det vara af vigt, att de, som befunno ig på Zions höjder, erhölle kännedom om hvad man tänkte nere i dalarne, så mycket mera som detta Zion äfven har murar, som äru byggda på jorden; och han lade för öfrigt ståndet på hjertat, att vidtaga behöfliga förändringar i statskyrkans organisation, medan ännu en statskyrka innes, ty ju längre man dermed dröjde, desto nera blottställde man sig för att de förändrinzar, som fordrades, blefvo oförenliga med hela nstitutionens bestånd. För dfslag på enahanda grunder, som de förezående talarne, yttrade sig vidare hofpredikanten ahrenberg, Ar Säve, dr Bergvall, prosten Wetin och domprosten Björling. Professor Agardh insåg prebendenas upphörande skola leda till, att teologie professorerna blefvo lekmän, hvaraf skulle uppstå ännu större olägenheter än af prevenden, och yrkade derför afslag, :likasom proten Palmlund, hvilken ansåg frågan tillhöra syrkomötet, och deri fann tillräckligt skäl att cke bifalla. Betänkandet blef, på framställd proposition, ifslaget. ;