Aftonbladet – 11 januari 1866, sida 3

ögonblick, skola minwas hennes blick och ansigte till sin dödsstund, så förfärligt var uttrycket af ångest och qval, hos en stolt och upphöjd själ, krossad och nedböjd i stoftet under vanärans tyngd; hennes kropp syntes i detta ögonblick genomborrad af hundrade förgiftade pilar. Hon blef hvit som marmor ända intill. läpparne, och stod midt ibland dem, darrande som ett asplöf; med ögonen onaturligt vidgade och. klara. Hon tog ett osäkert steg framåt, såsom för att kasta sig på de föraktets och smädelsens spjutspetsar, som tycktes omringa henne på alla sidör, och hon öppnade munnen för att tala, men de halföppnade läpparne darrade och skälfde och intet ljud kom öfver dem. Och alla de kringståendes hjertan, äfven den gamle farmerns, började nu isas och darra vid åsynen af denna vilda, förlamande ångest; och slutligen efter många fåfänga bemödanden ville den arma varelsen säga något, Gud vet hvad, men då inträffade ett plötsligt och högst oväntadt afbrott. Korporal Patrick stod vid hennes sida, ingen visste hur, och fattande henne hårdt om armen förbjöd han henne att tala. uTyst, flicka! ropade den gamle soldaten vred. SJag förbjuder dig att säga ett ord till någon af dem. Då vände Rachel sig om och. hängde sig konvulsiviskt vid hans skuldra och darrade och vred sig i stum själskramp. Under hela tiden förut hade de ej gifvit akt på den gamle, annars skulle de hafva sett, att dimman så småningom klarnat öfver hans själsförmögenheter; hans sinne, upplifvadt af hans djupa, innerliga kärlek för Rachel, var ytterst vaket och mottagligt för allt, somårörde henne; och sålunda stod nu hennes gamle försvarare i ögonblicket vid-hennes sida, med knappast ett tecken dvar af