Aftonbladet – 11 januari 1866, sida 3

RIKSDAGEN. Presteståndet. Biskussionen om prebendepasteratens upphörande öppnades af kyrkoherden Englund, hvilken i ett längre anförande, öfverflödande af teologiskt ordsvammel, utvecklade de för den stora allmänheten ofattliga skäl, :som göra prebendepastoraterna nödvändiga för kyrkans eget bestånd. Den teologiska vetenskapsmannen måste nemligen äfven ha tillfälle att vara: själasörjare i församlingen, på det han icke målte förirra sig på spekulationernas område: det är således kyrkans rättighet att den enskilda församlingen får underkasta sig deraf möjligen följande olägenheter för det helas väl; och dessutom ligger det i öpPer dag att kyrkan är berättigad till hvad hon ehöfver för att lösa sin höga uppgift. Dr Moberger lät motionären förstå att det är en betydlig skilnad mellan oeconomia politica och oeconomia salutis, och att man ingalunda vore kompetent att befatta sig med den sednare för det man är ledamot af ekonomiutskottet. Talaren tyckte väl att det ligger någonting katolskt.i att en biskop kan-ha 3 å 47 prebenden, men deraf följer icke att han ej skall ha något. För öfrigt trodde talaren icke att ekonomiutekottet vore lämpligt att behandla denna fråga, utan att den tillhörde ett blifvande kyrkomöte. Biskop) Sundberg tänkte alldeles lika med kyrkoherden Englund i fräöga om grunden för nrebendepastoraterna, och ansåg i öfrigt olämpligt att nu komma med ett nytt förslag i ämnet, då rikets ständer helt nyligen beslutit -att endast teologie lektorer och kyrkans närmaste styresmän skola innehafva prebenden, samt domkapitlens reorganisation som bäst pågår. Häri instämde biskop Hultman och dr Arrhenius. Kyrkoherden Ekelund ville nära hog instämma med motionären, om han ej ansåge att män borde dröja medan nyssnämnde organisation pågår. Biskop Beckman ogillade äfven den radikala motionen ; men då talaren ieke desto mindre fann åtskilliga olägenheter af den nuvsrande prebende.institutionen.. så önskade talaren en framställning till K. M:t.i sådant syfte, att: der flera prebenden äro förenade med samma tjenst, alla utom ett må frånskiljas v.d huvärnnde innehafvares afgång, samt att K. M. i sammanhang med frågan om domkäpitlen ville öfverväga, hvilka prebenden kunna upphöra mot erfattning för derigenom uppkommande löneförust. j Biskop Anjou kunde icke heller finna sig uti ett förslag att upphäfva en inrättning, som är lika gammal som staten sjelf, som skulle åstadkomma en svår rubbning i kyrkans inre förhbållanden, och ansåg för öfrigt klart att den som skall bilda prester, sjelf icke kan upphöra att vara pastor. Dr Nordlund instämde. Professor Bibbing begärde derefter ordet. Man har anmärkt, yttrade hån, att ekonomiutskottet icke består af prester eller sådana personer som ega någon insigt i oeconomia salutis, och att deras mening i kyrkliga ärendeu således ej vote värd något afseende. Mei det måste finnas-äfven nägon annan grund för befogenheten att bedöma sådana saker, än den att vara ledamot af ekonomiutskottet, ty eljest kunde tal. icke undertrycka sin förvåning öfver att rikets ständer ansetts dertill kompetente i mer än 200 år. Och likväl kunna de ha sett miste, de kunna möjligtvis icke ha gått tillräckligt djupt, eller förhållandena kunna numera ha blifvit förändrade. Prebendenas uppkonist grundar sig ej på tanken om remuneration åt förtjensten, heter det, utan på idn om den teologiska vetenskapsmannens förhållande till kyrkan, d. v. s; att prebendepas: oraten gifvits åt personer; som redan förut haft lön. Men det är icke TOR dermed, .de ha äfven gifvits åt sådana innehafvare af tjenst och lön, utan dennas minskning, hvilka icke varit teologer; och i sådana fall kan man väl icke säga att det skett för idns eller kyrkans skull. Man hade medgifvit att talarens anmärkningar om orättvisan af prebende-institutionen vore riktiga in abstracto, men ej in corcreto.. Men talaren påpekade att det är en betydlig skilnad mellan den enskildes rätt och en enskilds rätt, och att man, om ej denna sednare respekterades, skulle adoptera den med skäl tördörmdatäran att det är nyttigt att en dör för folket. Hvarför skall en viss församling vara utan pastor? Ännu hade icke något skäl kunnat uppgifvas derför. Församlingens närbelägenhet till stiftstaden kan icke vara något giltigt skäl att pålägga den olägenheter, och det är således en orättvisa mot den församlingen, att den skall nödgas aflöna en pastor utan att ändock ega en pastor. Dä man säger församlingen att den måste underkasta sig denha olägenhet för hela kyrkans väl, så kan församlingen alltid med full rätt fråga: Hvarför just vi? i Man hade till och med sagt att det icke vore någon orättvisa, emedan prebendena, så länge kyrkan vore ett solidariskt helt, icke vore anslagna ät en person utan åt kyrkan i sin helhet. Men detta var en vetenskaplig deduktion, som ENE ma den soanhliek ebkala minrnäs henneza hek och!