Aftonbladet – 9 januari 1866, sida 3

finna sig föga belåtne med det dagtraktamente ar 50 öre, som Kongl. kungörelsen den 20 Nov. 1845 och 23 Mars 1858 utom skjäts efter en häst för en sådan resa tillägger dem. I vårt glest befolkade land, der länsfängelserna ligga på så betydligt afständ från hvarandra, skulle en sädan anordning stöta på ganska svåra hinder i praktiken samt endast medföra stora kostuader (ör staten, utan att pä samma gång ästadkomma någon fördel. Ofta eg behölver rätten företaga en okulär besigtning å det ställe, der brottet förötvats, och ofta nog vinnes af den samlade tingsmenigheten vigtiga upplysningar om den brottsliges vistelse och ätgöranden straxt före och efter brottets begående. Dessa och endra upplysningar skulle helt visst uteblifva, om hvar och en kände till att ett upplysande ord i den sas ken kunde nödga bonom att genast företaga en långväga resa till resideusstaden. En ransakning i länsfängelset, långt från den ort der brottet blitvit begånget, skulle derföre möta en mängd hinder för sånningens uppdagande, oberäknadt den betydliga törlust i tid och arbete, som komme utt tillskyndas en mängd vittnen, under de långa resor de blefvo tvingade att företaga. Den nu rådande praxis, att broitslingen lömes å den ort brottet är föröfvadt, anse ri äfven ha den nytta med sig, att aktninsen för lagen skarpare inpräglas i folkmedretandet, än om brottslingen hastigt fördes rån orten samt mången icke en gång rykesvis kunde inhemta, om lagbrytaren blifit bestraffad eller gått fri för sina ogeringar. Z ve Den olägenhet förf. påpekat, att fångar unna kommunicera sig med hvarandra unler resorna till tinget, anse vi lävt kunna fhjelpas genom en ändamålsenligt ordnad ängforsling, och i detta afseende äro tränga föreskrifter af fångvårdsstyrelsen tfärdade.