Aftonbladet – 30 december 1865, sida 3

pa horom igenom den här, och vi skola alla resa bort härifrån, säger doktor Roerson.? Så hade han verkligen sagt, den stackars doktorn, som nu stod i andra-ändan af rummet och skref. Då han hörde sitt namn Fa n8S, såg han upp och log ett matt öje. Det finnes intet sköl till fruktan, sade han, ehuru det torde finnas skäl till omsorg och försigtighet. Ötverlemna honom bara åt BabetX, fortfor Bearsrice. Och Babet såg helt sjelfbelåten ut, och hennes blickar sade hvad hennes tunga icke just precis ville yttra: Naturligtvis kan vi tryggt lemna honom ät mig: ni vet hvad han var då jag hade hand om honom, och nu ser ni huru ni betett er med honom. Doktor Rogerson tog farväl, och Beatrice följue honom ut. Ack, doktor, hviskade hon, är det riktigt sannt — vågar jag verkligen hopan? Ja, det vågar ni — på mitt ord, jag kan inte säga mera. Då blir jag alltför lycklig, det är allt hvad jag kan säga. Vädret var nu mildt och vackert, och de skulle resa så fort som möjligt — så hade doktor Rogerson sagt; och Beatrice kände sig öfverlycklig då hon gick tillbaka in till sin man. Hon sade det också både till Gilbert, Babet och barnen. Babett, tillade hon slutligen, jag glömde att berätta aig den stora nyheten. Vi äro nu rika igen och ha allt fullt upp. Hädanefter behöfva vi inte sakna någonting — CJa, det-ärsvisst roligt att höra det, syarade Bubet Högtidligt; Cmen db; ska jag