Aftonbladet – 29 december 1865, sida 3

död i skogen. Han hade funnits liggand rygg, med armarna utsträckta och de ugna snsigtet blickande upp mot den kall viuterhimmelen. Intet teckea till vred: eller hämd eller jordiskt våld kunde upp täckas på honom. Ingen mensklig band hade höjts emot honom; men den evigt tuktomästarens hand hade fällt honom hans ungdoms styrka och innan åldern kalla trolöshet helt och hållet hade utplå nat skaparens bild. Sålunda omkom den enda varelse son mr Gervoise någonsin hede älskat; sålundt bröts den enda länk som förenade honom med hans slägte, och han var nu ingenting annat än en eländig gammal man, visserli gen med mer än tillräckligt att lefva af men utan medel till lyx och sinnliga njut ningar; vida öfver verklig brist, men genom sin omättliga girighet och safundsjuka och feberaktiga sakvad fattigare än mången arm hungrande stackare. Verldens dom öfver mr Gervoise lät så att han icke kunde fällas till ansvar ar bris å bevis. Det kunde aldrig bevisas att har ade tändt eld på Carnoosie, att han had sändt män och qvinnor till förtidiga graf var, att hela hans lif hade varit eit lif a lömska och listiga illbragder — men hven var det väl som betviflade att så var verk liga förhållandet? Hvem har väl ett god ord för den fallne och förkrossade? Verl den förändrar gig icke; framgång är des: afgud, olycka och fall dess afsky. Värre män än mr Gervoise ha fått en vida mil dare dom. Mördare och giftblandare und slippa upptäckt; inbitna skurkar dö såson hederliga menniskor och lemna aktade nam: efter sig, inskrifna på hedrande grafmonu wenter; men hvad mr Gervoje avgick, es hede hans fall beseglat hans dom. Hen