Aftonbladet – 27 december 1865, sida 3

i ) EKONOMISKT. När jag dricker är det rättt anför Dagligt Jag Bg -I Allebanda och med allt skal, ty sällan hafva vi, under en lång följd af år, sett så orimliga satser och deraf dragna slutledningar uppdukas för att nu göra troligt, att alla de olägenheter, hvaraf enskilde eller klasser möjligen anse sig lida, skola såsom gerom ett trollslag försvinna blott — den franska handelstraktaten förkastas! D. A. kan icke smälte, att dess föruteägelse om minskade tullintrader slagit bom. Tidningen försäkrar, att om icke de stora tuilnedsättningarne förefunnits, som i franska traktaten beviljats, skulle nämnda öfs verskott (i tullirkomst) varit flera gänger Istörre?. Det skulle således icke längre vsra en sanning: att förbruknivgen ef importartiklar beror i hög grad af imporitullen? Respektive konsumenter skulle således vara i den lyckliga belägenhet, att i så noga behöfva fästa sig vid förbrukuingsartiklarnes kostnad, utan helt enkelt låta sin egen smak afgöra huru mycket som skall förbrukas? D. A. anför Patt varuimporten från Frauk rike (hufvudsakligen bestående af lyxoch andra öfverflödsartiklar), hvilken förut varit högt uppdrifven, genom de i traktaten nedsatta tullsatser lockat spekulanter till öfverdrifven och för oss (pro ektionister?) förderflig import af varor, som till större delen utan synnerlig afsaknad kunnat und-. varas?. Det oegennyttiga uppträdandet såå som målsman för ett anspräkslösare lef nadssätt är verkligen rörande, och förklaringen, att en så förderflig import af varor utan synnerlig afsaknad kunnat undvaras, afser sannolikt endast att sätta svenska förbrukare i tillfälle att köpa genom tullskydd fördyrade inhemska artiklar, hvarigenom respektive fabrikanter utan den omtanka, som all täflan framkallar, må sättas i tillfälle att sjelfva förbruka franska lyxoch öfverflödsartiklar?, men låta andra betala fiolerna. Det är många gånger yttradt, att all lagstiftning emot lyx och öfverflöd är opraktisk och ändamålslös. Först och främst har ännu ingen lyckats uppdraga gcänslinien emellan hvad som är nödvändighetsvara och öfverflödsvare. För det andra står det ej väl tillsammans med den frihet man svårligen kan förneka individen, att genom lag bestämma, hvad honom må tillåtas förbruka. Sparsamheten är en dygd, som förtvinar genom tvångsåtgärder. Endast den sparsamhetsanda, som man lyckas bibringa folket på öfvertygelsens väg och som således får frivilligt utveckla sig, blir fruktbringande; goda föredömen utöfva större inflytande än alla förmaningar och så länge de fabrikanter, hvilka genom skyddstullar uppbära en särskild skatt af landets öfriga inbyggare, icke gifva exempel på sparsamhet i lefnadssätt, icke sjelfva upphöra att förbruka franska lyx. och öfvertlödsartiklar, så kunna de ej göra anspråk på att blifva trodda, då de predika om sparsamhet änskönt de pråla med en ovanlig lyxartikel: lejda skriftställare. D. A. förmenar Satt betalningen för denna import drager från oss betydbga kapitaler, hvarigenom den förut varande knappa tillgången på rörelsemedel (penningkapital?) än , Vidare på ett äfventyrligt sätt tilltager?, D. A. har naturligtvis ögonblickligen glömt hvad det nyss förut nedskrifvit. Om blott höga tullar bibehållits, så hade ju förbrukningen blifvit, enligt D. A., lika stor och tullinkomsterna betydligt större samt protektionisterna belåtna. Att under sädana förhållanden förbrukarne haft större utgifter och lika betydliga kapitaler måst af dem utgifvas, hade icke innefattat någonting äfventyrligt i afseende på den förut varande knappa tillgången på penningkapital? Deremot torde det tillåtas oss upplysa, att skyddstullar bidraga att hålla räntefoten hög, ty de fabrikanter sora äro hugnade med de högsta skyddstullarne både vilja och kunva erlägga höga förlagsräntor, såvida de ej redan uppnått den kapitalstyrka, att de icke behöfva anlita främmende penningkapital. Höga skydd:tullar framkalla ju det lyckliga förhällande, att fabrikernas antal och de tillverkade varornas pris förökas, men på samma gång att Pförut varanie knappa tillgången på penningkapital, ytterligare inskränkes. Hvad den skuldsatte jordbrukaren således kan vinna på att göra gemensam sak med protektionisterna kunna vi så mycket mindre förstå, som spanmål fördyras genom skyddstull endast under de är då missväxt inom landet inträffat, hvaremot fabrikanterna hvarje år erhålla rika skördar af skyddstulisystemet. — Protektionisternas onflåtliga bemödande att inbilla landtmannen att hans intresse kräfver höga tullar å de artiklar han förbrukar, lyckas icke vidare. Dessa 8. k. stora intressen? äro på sin höjd ett stort, landtmannens, och ett mindre — prot: ktionistens, som dess anhängare dock söka göra till hufvudsak, ehuru de skjuta det bakom, att det egentliga mål hvariör de arbeta, ej skall träda så skarpt i d gen. Vi sakna utrymme att återgifva, liksom vi anse obehöfligt att vederlägga allt hvad mångskrifveriet i D. A. behsgat framställa rörande denna sak, men vi nödgas likväl delgrfva vära läsare följande i mörka färger hållna skildring om de olyckor, som komma att drabba vårt arma land ifall tullen på siden, konstgjorda blommor, handskar m. fl. lyxoch öfverflödsartiklar? ej genast förhöjes. De förskräckliga följderna uppgifvas blifva att Pfastighetsvärdena —d. v. 8. nationaltörmösenheten — allt niera sinnka