Aftonbladet – 27 december 1865, sida 3

Alltsedan Lucretiss dagar har det fun nite menniskor, som kännt ett stort behag uti att sätta sin egen säkerhet på strander såsom motsats till de skeppsbrutnes jimme och förtviflan ute på hafvet. Vi veta icke om mr Gervoise hade läst deh romersk: skalden, och ännu mindre om han, ifall har bade läst den, hade giivit den rätta för klaringen åt detta bekanta ställe; men de veta vi, att som ban salt der och läste, såg sig om och fröjdade sig, fyllde honon min net af hans sällsamma Jycka och framgång med en sinnlig glädje, och hsn prisade och lyekönskade sig sjelf, icke så mycket a bämndlystvad som af egoism, då han tänkte på sina marrars och ofters hotelser. Er gammal man, som hade grämt och förarga sig sjell till döds, sof nu i Carnooises kaile och fuktiga kyrkhvali — må han gerna göra det, ty han hade dött för att lemna plats ät mr Gervoise; tvenne män hade blifvit borlvräkta ur hans väg — rätt åt dem, ty de stodo honom i vägen; en solt qvinna utslet sina krafter i fattigdom och sorg — må hon gerna göra det, det var för mr Gervoises skull som arfvet hade blifvit henne från. ryckt; en far hade nedgått i sin graf och lemnat sitt barn utan stöd och bjelp — inte ondt i det, hade han fått lefva, hade han kunnat bli farlig. En stackare ung maka var en flykting och lefde i främmande la.vd — inte ondt i det, mr Gervoise njöt af hennes hem och lefde på hennes förmögenhet. En hämdlysten tjenare rutvade ursinnigt på hämd; en ruinerad man gömde långt bort sitt van hedrade hufvud; en annan qvinna hade rest samma morgon med int i silt hjerta och hötelser på läpparne — gerna för honom; må de geroa säga, känna eller göra hvad de vilja. Han var starkare än de, ty han hade besegrat dem ulla — några genom