Aftonbladet – 19 december 1865, sida 2

ter. Hen var försigtig, och deraf slöt Beatrice att han var säker. Han var en tyst man, på grund deraf kunde man lita på hans löft han var kall och trög — så mycket säkrare kunde man då vara, när han en gång väl hade fattat tillgifvenhet för någon. Gilbert skrattade åt alla hennes slutledningar och ville erkänna att han de lade hennes förhoppvingar och att äfven han uppförde en vacker byggnad på mr Balfours goda vilja. Beatrice var derför, som sagdt, ängslig och orolig hela tiden som Gilbert var borta och tittade alltemel.. lanåt genom fönstret nedåt gatan för attse om han skulle komma, utan att akta på den förvåning hon väckte genom detta brott emot engelsk anständighet. Slutligen såg hon honom vända om hörnet. Hon reste sig hastigt upp och gick sjelf och öppnade porten för honom. Hon sade ingenting, men betraktade honom med orolig uppmärksamhet. Min goda lycka låter vänta på sig en tid, sade han muntert. ?Mr Baliour reste från staden i går.? För hura lång tid?? Han har rest till Orienten.? Till Orienten! Ack, hvad kan man väl vänta af en person som rest till Orienten! Beatrice yttrade icke ett ord, utan följde sin man tyst in i salen. Vi få inte vara nedslagna, min vän, sade han mildt. Nej, naturligtvis?, svarade hon och försökte att se munter och glad ut. Emellertid är det antagligt att båda voro temligen nedslagna, ty, ehuru de åter sökte att öfverlägga om planen för sin osäkra framtid, gjorde de det med en visa köld och tröghet. Hoppets ljufva doft hade burtdunstat från alla deras framtidsplaner. Bitter var historien om Gilberts prötnin