Aftonbladet – 19 december 1865, sida 2

r Utan att här vidare ingå i frågan om K ta M:ts konstitutionella rätt, att utan riket ständers godkännande afsluta nämnda trak tater för Sverges räkning, må det vara no att anföra det ända till sednaste tid K. M: under loppet af ett halft ärhundrade oft; tillämpade rätt att nedsätta tulls drig varit bestridd, och det är ä man söker i detta afseende framhålla, at 60 regeringsformen, jemförd med 57 numera skulle fått en annan tillämpning ä tillförene. Dessa tillämpas nu, såson de ständigt varit tillämpade, och uti denne . tidning för den 13 Januari 1864 hafva mej än 50 regeringsbeslut som fattats unde; Jolika tidpunkter, från och med 1814, blifvi åberopade, kontrasignerade af greive A. G. Mörner (sjelf en utmärkt ordförande i 181C års konstitutionsutskott, och som sålunde väl borde anses kunna förstå den grundlag. uti hvars tillkomst han varit delaktig), hri Skogman, Munthe, Wingård, Sandströmer, Palmstjerna och Gripenstedt. Hvad säga då dessa S af grundlagen? Den 57:de stadgar, att Svenska folkets urgamla rät tatt sig beskatta utöfvas af rikets ständer allena vid allmän riksdag. Detta innebär bokstafligen — och annorlunda få grundHlagarne icke tolkas — att ingen annan än tj rikets ständer eger att pålägga skatter. Men fl har då sådant skett? Icke eus Dagligt Alle. j i Bm AA fr Is handa vågar framkomma med ett sådant påstående. Den 60 äter säger, ait inga allmänna afgifter, af hvad namn och be?skaffenhet som helst, utan rikets ständers 7samtycke, kunna förhöjas, tullen å inkommande och utgående spanmäl allena unIdantagen?. Nåväl, har någon afgift blifvit förhöjd? Tvärtom; afgifter ha blifvit nedsatta, och denna, som vi ofvan sagt, af regeringen länge och ofta tillämpade rätt har grundlagen visligen icke frånkänt henne. Om grundlagsstiftarens mening varit sådan, hade otvifvelaktigt i 60:de i stället för ordet: förhöjas, blifvit inlördt ordet: förändras. Men så står der icke, och ögonskenligen med afsigt. Men, säger man, om regeringen genom omåltliga nedsättningar i tullafgifterna förorsakar en sådan minskning I statsverkets inkomster, att förhöjning uf andra skatter blir nödvändig för att fylla den derigenom för statsbehofven uppkomna brist, så har regeringen dock indirekte pålagt skatter. Härvid är att märka, att först och främst det beror afständerna att bevilja eller afslå sådana andra förhöjda skatter; och dernäst, bar en sådan minskning verkligen uppstått? Detta ärs erfarenhet visar att tullinkomsten efter tillämpning af de i traktaten stadgade lägre aigitter, långtifrån att nedgå under den af ständerna vid sednaste riksdag gjorda beräkning, öfverstiger densamma, och att detta års tulluppbörd icke är mindre, men att den vid sistlidne månads utgång var 739,000 rår större, än det föregående årets. Hvilken ny beskattning blir då af denna anledning nödvändig, eller hvilka nya pålagor haiva blifvit indirekte införda? Innan vi ingå uti en belysning af Dagligt Allehandas kritik af K. M:ts nådiga proposition, bedja vi att få förutsända den anmärkning, att denna proposition icke, såsom hvarje läsare af artikeln nödvändigt mäste föreställa sig, är kontrasignerad af statsrådet frih. Gripenstedt, utan, såsom ock den till ständerna meddelade handlingens beskaffenhet krätde, alutrikes statsministern grefve Manderström, som sälunda är ansvarig för de deruti yttrade åsigter och förekommande uppgifter. Dagligt Allehanda klandrar den kongl. propositionen, dels för hvad den innehåller, dels för hvad den icke innehåller. I detta sednare afseende föres klagan deröfver, att den historiska framatällniogen om de redan på 1740-talet började underhandlingarne stannat vid 1854 och icke fortsatis åtminstone till 1858. Det är likväl icke svårt att inse, att då en underhandling, till följd deraf att öfverenskommelse ej kunnat träffas, blir afbruten, underhandlingen, såsom i dylika fall alltid är vanligt, får hvila, tilldess förändrade omständigheter gifva anledning dertill, att den, med mera hopp om framgång, kan återupptagas. Nägra sådana omständigheter inträffade likväl icke, så vidt vi veta, mellan 1854 och 1858, och det var först flera år sednare, då Frankrike begynt att lossa på de prohibitistiska och protektionistiska band, hvarmed dess tuiltaxa-var behäftad, som någon utsigt till nya, mera ändamålsenliga underhandlingar yppades. Kan författaren verkligen mena det allvarsomt, då han säger, att vid ingen td man skulle bättre lyckats att få eut förmånligt sjöfartsfördrag med Frankrike, än under åren 1856 och 1857? Han blir åtminstone beviset för denna djerfva sats skyldig. Ehuru några underhandlingar under denna tid icke fördes, upphörde dockaldrig ämnet att utgöra föremål för K. M:ts regerings uppmärksamhet och omsorger; men de samtal, som i detta alseende med vederbörande personer i Frankrike under denna tid egde rum, gäfvo icke vid handen det resultat, som författaren påpekar. Visserligen hade det andra af honom; förordade alternatif kunnat uppnås, eller att kejserliga franska egeringen afslagit de anbud, som från vär ida kunnat framställas; men att göra anbud, ör att emottaga afslag, har hittills icke anetts innebära någon synnerlig förmån Skälet för franska regeringens obenägenhet utt afsluta endast ett sjöfartsefördrag ligger i ippen dag: det bestod uti olikheten i antal t franska fartyg, som besökte svenska amnar, emot svenska fartyg, som besökte je franska: ett förhållande, som i ännu höre grad rörde Norge. Först sedan denna likhet, genom å vår sida vidtagna förfoanden, någorlunda utjemnats, och sedan enom de med Belgien och England afslu ade traktaterna en liberalare tull-lagstifting börjat i Frankrike införas, var anlediog förhanden att öppna bya underhandivgar, särdeles efter de uttalanden, som, örlattaren må säga hvad han behavar, af kets ständer vid 1863 års riksdag egde um. Visserligen har han efter bokstatven itt då han säger, att rikets då församlade änder icke begärde afslutande: af en hanelsoch sjöfartstraktat med Frankrike — 1 begäran, som väl aldrig af någon reprentation blifvit uttalad — men att de önsade den och förutsatte den framgår oför-s rdbart, äfven om man vill glömma allt vad i detta afseende va:it både sagdt och yckt, af de ordalag samma ständer begagat vid beräkningen af tullbevillningen för undande statsreglerimgsperiod, och der de eslutat en nedsättning uti beräkningen af enna inkomst på grund af den traktat, mm kunde komma att med Frankrike afutas, Att ingå i strid med författaren om prinperna för tullafgifterna skulle leda alltför ngt, och vi tilliro oss ej att i detta afseide kunna öfvertyga honom, lika litet m det torde lyckas honom att öfverbe sa de med honom olika tänkande. 1 tta afseende kunna vi hänvisa till det rträffliga af tullkomiten — till K. M:t unkt a. rö le he ut der den 22 sistlidne Juli fua under san milgtandat Mon 03