Aftonbladet – 16 december 1865, sida 3

skatttegrund. (Slutet följer.) Axplockning. Andtligen har don första si rmande hän förelsen ötver förra veckans stora händelse humit så pass myck ägga sig, att det nunera är möjligt a ua yttra ett ord älven i något annat Man bör boppas att samma är rndet med den första svedan på andra sidoun, ty att det svidit lär väl ej kunna förnekas och är icke heller att undra på. sÅn har ej funnits någon filosof, tSom varit tålig då han tandvärk haft, ) Hur skönt han också skrilvit gudars språk (Och kallat nöd och smärta för ett intet. Mlen, noga räknadt, hvad har man väl egemtligen ait sörja öfver? Mun hoppades, liksom Hezechiel, kunn låta komma senor och kött och slutligen äfven aude öfver de wrra benen; men benen svarade nu, liksom de fordom svarade profeten: Vi äre torr ben, och vårt hopp ar ute, och vi äre förtappade?. Och presteståudet, som längst dröjt qvar hos liket, för att läsa jorctästningen, förrätted af biskopen i Strengnäs, bar stävgt dör:en och stoppat nyckeit : fickan. Eu hvar, som handlat etter sin öfvertygelse, bör dertföre pu kunna med 2ladt mod väsda sig frän döden ull lifvet. Huru skall hufvudstaden värdigast fira den vunna segern? är den fråga som nu här står på dagordningen. Skall den farliga klippa, som representationsfrågan lyckhgen undgick, mnemligen tusenförslags ullverkningen, här åstadkomma ett skeppsbrott? Mun bar anledning hoppas uu så .cke sker, då reden i första ögonblicket ett iörslag framställdes, som är synnerligen -gnadt att orakring sig samla allas röster, semligen läggandet at grundstenen till en akademi i hutvudstaden. D-rigenom skall vår! politiska pånyttfödelse blifva firad med ett monumenium ere perennius, med en stiftelse varsktigare än kopparstoder. Au äfven regeringen nu fåt tid att tänka på andra vigtiga saker, ser man af ett i vecken meddeladt regeringsbeslut, hvarigenom klockaren Auseil i Thorup iörklarats befriad irån skyldigheten att bestrida ringningen st kyrkans klockor. Så att nu har man då äfven deu saken på det klara, och det finnes hopp um, att regeringen äfven kan. tå tid att pröfva sin ssarpsiunighet på undira lika riksvigtiga angelägenheter, som pläga dragas under hennes omprötning, t. x sanskaflunde at ett pytt posihorn, eller repiarerande af en gammal brefväska, elier saclktiovering af stadgarne för en skaliordningg m. m. Apropos, det är underligt att dawsordnarne icke begärt kunglig stadföstellse ä sina sina reglementen, så att en gammal förtjent ledamot, som kan anse sig törlbigången vid val af Stormästare, må ha nägonstädes att besvära sig? Men allvarsamt taladt, kan det icke vara på tiden att befria konungen från en massa -mibestyr, som pätagligen minst af allt ulböra konungakallet? Att taga ut stegen lit längre i decentralisationsväg ? Att läta de konstituerade myndigheterna verkligen skita de angelägenheter, för hvilkas sköiande de äro konstituerade? Regeringen skulle derigenom tä bättre tid att handla som verklig regeriog, hvilket hona hittills haft svärt att medhinna, så länge hennes snats sagdt högsta bestämmelse ansetts vara Att kunna administrera smådetaljer och öfva sin statsmannaförmäga hufvudsuklicen på att föredraga mål. En regerings upp viftt är väl ändå :cke att blunda sig i allt, utan att välja embetsmänuen sä, att mindre vigtiga detaljbestyr kunna med trygghet ät gem anförtros; att uppsöka de dughgaste, arbetsammaste, karakterstastaste och ärlt gaste och tillse att de fuligöra sina pligter, men icke att plåstra, hjelpa och ändra hvad embetsmännen gjort. Mön har ofta och med skäl klandrat embetsmannautnämningar, men männe icke anleduiuga till klander skulle bli färre, om förhöliandena blefve sådana, att regeringen tuune det nödvändigt att utse de bästa. Såsom det hitulls varit, har regeringen icke haft åtminstone det motivet att så noga prötva de öreslagnes värde, hon har kunnat tänka: ärendena får jag ju ändå till slut sörja för sjelf. Det har länge varit insedt och ofta utsagdt, utt centralisationen och det dermed sommanhängande instansoch besvärsväsendett äro en kräfta i den svenska statskroppem; önskligt vore att de minskades, först genom praxis, såvidt författningarnes lydelse redan tillåter, och föröofrigt genom lagstiftningsåtgärder. tskilliga publicistiska företeelser under veckan ha väckt ett harmblandadt löje, men äro redan behandlade så mycket de förtjena. Eit annat fenomen på samma område är det, att mången ännu sväivar i vkunnighet om, huruvida tidningen ?Wiäktaren? kommer att fortfara eller icke. Det heter nemligen i anmälan, att tidningen fortsättes, om Gud vill, nästkommande år...7 Det torde vara af vigt för bladets prenu meranter, att redaktionen snart fär en up penbarelse om Guds vilja i detta afseende, så att de veta om det är värdt att prenumerera eller ej. Är det åter redaktionens bestämda afsigt att fortsätta tidnivgens utgifvande, och den anförda mellanmeningen således blott är ett tomt talesätt, så är det underligt stt en sådan tidning som Wiäktaren? eå öppet bryter emot budet: ?du skall icke missbruka Herrans din Guds namn?, och alldeles glömmer bort, att det icke är någon förtjenst i Guds ögon att man ropar Herre! Herre!? För den, som har verklig vördnad för det heliga, finus det ingenung vidrigare än gudaktighetens ostentation. Jullitteraturens flöde hemsöker oss nu åter, som det tyckes, med olörminskad väldsamhet. Talrikheten af dess författare tyckeutvisa, ait icke många ha rönt samma Ode 0 0 SEE OR Sa