Aftonbladet – 16 december 1865, sida 3

val warit stängda, icke sällan riksdagsmän utom sin egen krets. Man får icke på de nya förhållandeena öfverflytta de fö illningar om från hvarrandra strängt afskilda klasser, som utgjort grunden för de gamla. Men så mycket är sannt. att een stark eggelse till offentlig verksamhet ligger ii den föreslagna, nya ordningen. I en stat med verkligt politiskt lif lärer sådant icke kunna ansess annat än som ett godt. Maan väcker äfven farhågor, att den nya representaationen, eller de som välja till densamma, skolar hemfalla maktlöst under pressens välde, ja! at den dåliga, den sämsta delen af pressen skalll taga öfverhanden. Dervid lemnar man helt och Ihållet ur sigte den medborgerliga bildningens intresse och kraft. Hvad är väl pressens inflyttande annat än det offentliga ordets makt? Detta ord tillhör den, som tager det. Min ötvertygellse är, att de goda krafterna, manade af den allmänna andan, under den nya ordningen icke skolat underlåta att träda fram och att göra sig hörd:a. Emot den första kammarens sammansättning hafv:a många anmärkningar blifvit gjorda. Den är em plutokrati, den är de rikas välde, säger man,, och den erbjuder ändock inga garantier. Man har då lemnat utan afseende alla andra bestälmningar, som ligga till grund för denna kammares organisation, och fästat sin blick uteslutande och olrånvändt på den paragraf. som bestimmer valbarhetsvilkoren med atseende på förm: fenhet, och hvilka blott äro gemensamma uttryck för att beteckna de olika arter af samhällsställning, hvilka anses innebära vittnesbörd om bildning och oberoende. Likväl äro med denma garanti förenade åtskilliga andra, som erfaremheten visat vara ganska verksamma, nemligen: medelbara val, stora valkretsar, en högre ålderrsbestämning, en längre tid för uppdragets bibethållande. Och deriill kommer den ganska vigtigga bestämmelsen, att valen här ske efter skatttegrund. (Slutet följer.)