Aftonbladet – 14 december 1865, sida 2

TEATER. Under någon tid har Dramatiska teatern lefvat blott på nyare minnen, som dock merendels förtjent att återses. Men med denna vecka synas de egentliga nyheterna åter ha inträdt i sin rätt. Vi ha att inregistrera två sådana, om ej tre. Ty De löjliga mötena, som redan i fjol kunde fira sin svenska halfsekelsfest, har legat nere så länge på den kongl. scenen, att äfven den kan betraktas som en nästan ny bekantskap för flertalet. Anlagd på att väcka ett godt skratt och lifvad af Isouards nätta, behagliga och pikanta musik, kan den gamla goda farsen ej förfela sin verkan, helst när den utföres så som i tisdags var fallet. Synnerlig effekt gjorde de lustiga, men temligen trogna drägterna, som verkligen komma det barocka så nära som möjligt. En ung debutant, mll Lundqvist, vann mycket bifall för sitt naiva spel som Lovisa och sitt lyckade föredrag af kupletterna om LeanderX, hvilken jemteduetten mellan Lovisa och Leander torde utgöra styckets glanspunkter ur den musikaliska karakteristikens synpunkt. Den hvita nejlikan är en liten historisk bagatell, som rör sig kriog ett vanligt, från den första franska revolutionstiden hemtadt motiv, en emigrant, som kommit tillbaka, löper fara att upptäckas, men räddas af en ung flicka. Behandlirgen häraf är dock temligen ny och underhållande, ehuru någon djupare mening, någon klar estetisk afsigt ej kan spåras i detta behagliga lekverk, hvars framgång mycket beror på spelet. Detta var öfver bufvud jemet och bra som vanligt, ehura Rage sr RIDE RR äg Kn RER re rt AA