Aftonbladet – 13 december 1865, sida 2

tillslutna och deras rosiga anleten hvilande på samma kudde — samt under allt detta äfven hade sin uppmärksamhet fästad på lilla Carl, som låg och vältade sig på gollvet. Babet gick ut och in, mumlande för sig sjelf och ibland, såsom Beatrice hörde, vexlande några ord med grannqvinvan der utanför. De båda damerna — Babet och grannqvinnan — hade varit uti ett litet gräl samma morgon. De hade båda tvättat och vid detta tillfälle hade någon oenighet uppstått dem emellan. Denna oenighet tycktes räcka hela dagen; den var ännu icke förbi, då Beatrice hörde grannqvinnan säga: Jag tog inte er tvålbit, Babet. Den följde med strömmen och är väl vid det här laget hos arrendator Pierres. Jag önskar att det sutte i den otäckingens hals! skrek Babet. Grannqvinnan skrattade och Babet öppnade med detsamma en sidodörr och gick in i sin herres hus. Beatrice ropade genast på henne. Babet, sade hon, hvad var det du sade om arrendator Pierre?4 Babet blef blodröd i ansigtet — hon hade icke sagt någonting. Men Beatrice påstod det i så sallvarsam ton, att Babet slutligen örklarade att hon hade gjort sig skyldig till den önskan, att den saknade tvålbiten sutte i hans hals, Ssåsom ett slags läkemedel4, tillade hon törklarande. Är han sjuk?4 frågade Beatrice hastigt. Han påstär att han är det, svarade Babet lika hastigt. Hvem är det då som sköter honom ?? frågade hennes fru. Babet begagnade alla möjliga konstgrepp för att undgå att besvara denna fråga, men Beatrice ville icke veta af några undanflykter och slutligen mäste sanningen, den bittra sanningen. fram: En ny doktor från Parig hade satt sig ned på en fjerdingsvägs afstånd deritrån, en stor del af Gilberts pa