Aftonbladet – 13 december 1865, sida 2

Hvad som i afton utan särskild öfverenskomm nelse förmått oss att samlas här, är den märksy iga händelse aft svenska ständerna midt underm redens lugn med full öfvertygelse och efter mo-! a sen öfverläcgning, ombildat sitt lands statsför-1; attning. Det är en stor, mycket stor händelse; S de fyra stånden ha afträdt från scenen och öf-la vergått till historien. Hvad som eljest öfverallt N brukar ske med omstörningar, skakningar och jti revolutioner har här försiggått lugnt, frivilligt!t och genom öfvertygelsens makt.. Svenska folket ad helsar i dag denna händelse med glädje, och de-!u ras glädje är äfven vår. s Denna märkliga händelse står: ensam i mensk-b lighetens historia; hvad som knappast skullelg kunnat ske i andra länder, har blifvit möjligt idq Sverge, emedan svenska folket genom många århundradens utöfning af friheten tillegnat sig konsten att förena folkfrihetens makt med den enskilde individens frihet och med ordning i samhället. Ursprunglgen ha många länder haft samma ståndsindelning, som Sverge nu öfvergifvit; men deras försök att ombilda statsförfatt-1 ningen, upphäfva ståndsindelningen, förändra generalständer till senat lyckades icke såsom il Sverge, som nu med synnerlig framgång löst sin f stora uppgift. Sverge är, utom den stora lyck; liga ön i vester, det enda land i Europa, som från urminnes tider, många århundraden igenom, ! utan afbrott, egt folkfrihet; det hade genom sin : sånga vana vid dess utöfning nat om natior j!l i s 4 j i : a nens frihet och Hf, det hade lärt att man endast genom att respektera andras frihet kan bevara sin egen. Blicka vi tillbaka på de fyra svenska ståndens lif, så möter oss en läng, ärofull och lysande historia, som uppfyller oss med vördnad. Det var dessa fyra stånd, som bistodo Gustaf Wasa, då han häfdade Sverges sjeilständighet, och de medverkade kraftigt till kristendomens och civilisationens spridning i Finland; det var dessa fyra stånd, som hjelpte Gustaf Adolf i kampen för protestantismen i Europa, de sveko icke heller hans generaler, utan höllo ut tills en ärofull och välsignelserik fred blifvit afsluten ; det var dessa fyra stånd, som bistodo Carl Johan, då han förenade brödrafolken och bevarade båda rikenas frihet och sjelfständighet. Genom uppgifvandet af denna indelningi fyra stånd, som på sin tid öfverensstämde med samhällets indelning i olika klasser, har nu hela :olket sammansmält till ett enda samfund. Uppifvandet af denna fyrdelning äfven på dess vögsta trappsteg skall stärka nationen och öka dess krafter; det svenska lejonet har jyft sitt hufvud högre; statsskeppet tillsatt flera segel och juter starkare fart. Den ordningen skall ifven i socialt hänscende utöfva ett mäktigt och gagneligt inflytande på hela nationen, och derföre skola vi, som under vår förening med Sverge lefvat ett så lyckligt lif, häslanefter få anledning att skatta oss ännu lyckligare öfver denna förening. . I det vi betrakta denna stora och -betydelsefolla händelse och glädjas öfver den lycka och heder, den i framtiden skall medföra åt de för: enade rikena, vilja vi gifva wåra tankar och känslor uttryck i ett Tack till dle svenska ständerna och heder och lycka åt SSverges rike och Sverges folk! . Talet helsades n ed stor entusiasm, hurrarop och fanfarer, hvarefter sjöngs Det gamla Göta lejon hvilar.? Borgmästaren Fougstad framhöll svenska adelns förtjenster om reformens framgång; den hade gjort stora uppnstfringar för sitt fäderneslands bästa. Tal. nämnde blott adeln, icke presterna, emedan dessa ha vunnit på refori ty nu äterginge de till sin lefnads uppgift samt till att värna -m det rike, som icke är af denna verlden. Tal. uppdrog en parallel mellan svenska adeln och vår adel; historien hade visat, att de som ega jorden, hafva makten, äro dess adel; så var det ock i Sverge. Hos oss var det jordbrukareståndet, de som egde jorden, hvilka utgjorde adeln. Han ville uttrycka den önskan, at det norska jordbrukareståndet vilie taga exempel af svenska adeln och visa, att, när det gällde landets behof, kunde äfven det göra uppoffringar. Professor Broch utbringade derefter ett lefve för föreningen, erinrande om det 50 är gamla, lyckliga samlifvet med det ädla svenska folket, hvilket samlif under kommande tider ekall blirva änmesa lyckligt och tryggt, sedan brödrafolken härefter skola ledas af samma grundsatser för-sin samtundsutveckling. Men när man gladde gig öfver framtidens lofvande utsigter, borde man ändå icke glömma att kasta blickea tillbaka på det förflutna. Stiftsprosten Jensen yttrat sig ungefär sålunda: Ännu ett ord, mina herrar, iman vi skiljas! Ingen har uppmanat mig att uppträda H knappt en timme ens har förflutit sedan jag fick underrättelse om detta möte. Man kan derför fraga: Hvad har han — kyrkans man att säga här och blavd denna omgifning? Mitt svar är: Blott få ord, men dessa på visst sätti kraft sre myndighet. Jag har nemligen i dag le att se ett telegram från H. M:t sjelf, hvisket slutar med dessa stolta ord: Gloria et honor nobilitati Svecie eller: Ära och heder åt Sverges adel! Vi förstå tanken i H. M:ts ord; den är djup och sann. Den som är i besittning af stora rättigheter och privilegier, dem imgen främmande makt med minsta sken af rätt skulle kunna beröfva honom, är stor genom besittningen; men den som blott ledd af öfvertygelsens och sin egen fria viljas styrka afstår från dessa rättigheter, han är större genom sjelfva afståendet. Derför — låtom oss ljudeligen ära den, som äran tillkommer! Låtom oss insämma med H. M:t, hvars tanke af tacksamhet i desså dagar är den, att Sverges adel åter begagnat sitt största prerogativ, det: att vara tronens starkaste stöd; låtom oss instämma med honom och upprepa hans egna ord: Gloria et honor nobilitati Svecie — ja, för Sverges adel! Dess plats vare fortfarande i spetsen — i spetsen för folkets och fosterlandets heder och ära! Församlingen uppstämde lifliga hurrarop och helsade talaren med stormande handklappningar. Öfverrättssakföraren Vinje (Dölen) fick derefter ordet och yttrade: Det gifves ögonblick i nationernas lif, då folkets bästa krafter utveckla sig som en blixt. Ett sådant ögonblick har nu inträffat i Sverge.