Aftonbladet – 13 december 1865, sida 2

yerson, som nyligen hade återkommit till Verville såsom en ung. och barnlös enka. Gilbert hade visserligen aldrig älskat nenne, men han hade egnat henne sin hyllning, och det var icke att undra p i emeJan hon var ett ganska intagande och anvenämt fruntimmer; och om hon än icke var rik, så var hon dock i goda omständig heter, och från verldslig synpunkt betraktadt skulle han ej kunnat göra något klokare in att gitta sig med henne. Madame Landais tycktes önska att göra Beatrices bekantskap, och Gilbert, som beklagade den enslighet i hvilken hans hustru letde, bad enträget sin hustru att hon skulle på ett vänligt sätt gå besagda dams godhetsfulla artighet till mötes; men Beatrices öppenhjertiga svar tystade honom genast. Jag kan det inte, Gilbert?, svarade hon, sjag kan inte, ty jag skulle bara bli stygg och svartsjuk. Nå ja, du behöfver nte rodna för det; på dig skulle jag inte bli svartsjuk, likalitet som det kunde falla mig in att tro att du ångrar att du inte ritte dig med henne, men jag skulle känna utt det hade varit bättre för dig om du gift lig med henne; och det vill jag inte känna, 3ilbert, ehuru jag vet att det är sannt. Säg aldrig mera så derX, svarade han ned en viss häftighet. tJag ska inte göra det; men så får du nte helier be mig besöka henne. Han gjorde det icke heller och så kom let sig att Beatrice lefde i ett slags ensligret. Och ehuru hon icke kände sig olyckig, var hon likväl okunnig om allt som örsiggick omkring henne. Men denna ;kunnighet kunde icke räcka i evighet, och 3abet blef den som, ehuru mot sin vilja, yckte henne derur. Gilbert var uppe på sitt arbetsrum; han ade varit der temligen ofta på den sista iden till Beatrices öfverrackning och glädje; on satt i rummet inunder och sydde vi jet öppna fönstret, medan hon med foten ungade vaggan, i hvilken de båda små villingarne solvo — med de blå ögonen