Aftonbladet – 13 december 1865, sida 2

men de äro få, som tänka på de döda. Den svenska adeln är nu på ett sätt död. Den föll med ära, den föl! som Iphigenia, hvilken bad att man skulle lägga ett täckelse öfver hennes lik, så att ingen skulle få se hennes skönhet. Sverges adel har alltid väl förstått konsten att dö. Den lät slagta sig för hjeltekonungen. Men en adel skall alltid lefva, derför att den alltid behöfves. Behöfva vi icke svärdets adel, så behöfva vi så mycket mer tankens adel. Och den svenska har så vackert representerat oss i utlandet, och vi skola önska att den länge så skall göra. Jag är så lycklig att känna män bland de bästa af denna adel, hvilka nu hafva sagt nej. Låtom oss vara ädelmodiga emot dem som så gjorde, liksom vi skola hoppas, att svienskarne äfven skola vara ädelmodiga emot dem. Ett hurra för dem som sagt nej! Tsolarens visserligen välmenta yttring — anmärker Morgenbladet — blef sannolikt icke rätt uppfattad och slog derföre ej an på församlingen, som lät höra några ?tyst?! Sedan orkestern på uppfordran spelat den svenska nationalsången, framträdde åter professor Schweigaard. Han ville, innan man å:skildes, erinra om det gemensamma fäderneslandet, som är det band, hvilket förenar alla norrmän. Högt uppe i fjellen förer bejolkningen en härd kamp för siit lifsuppehälie. Men det är just denna kamp, som gör det till hvad det är. Tag bort denna kamp, och folket skall blifva något helt annat, något mindre än hvad det nu är. Längs de af stormen omgifna kusterna ortgår dagligen en icke minodre allvarlig strid. Der lefver likaledes en skara af norska medborgare, som måste uthålla mårgen hård kamp för sitt dagliga bröd; de färdas hafvet vidt om, de draga från pol till pol och bringa med tiden Norges namn till alla verldens nationer. Stora naturhinder och högst olika naturförbållanden skilja norrmännen åt, och de ba mänga olika intressen -— men då det riktigt gäller, så känna de sig som ett folk, ty det gemensamma tfäderneslandet är bandet, som knyter dem tillhopa. Det stora binder dem samman, det lilla skiljer dem ät. Det stora är den gemensamma tanken på fäderneslandets ära och lycka — det lilla är oenigheten i det dagliga lifvets små förrättningar. Lefve fäderneslandet! Detta tal, såväl som hr Schweigaards föregående, var af gripande effekt, och församlingens bifallsrop voro begge gångerna bedöfvande.Då, församlingen, vari -begrepp att upplösas, utbringades af alla närvarande ett skallande: ?Lefve Schweigaard!? När han lemnade salen bildades haie, alla blottade sima hufvuden för honom, som nu så sundt och varmt hade tolkat natiorens känslor. Dagen slutade med ett stort antal improviserade kollationer i staden, deribland en sexa i studentersamfundet.