Aftonbladet – 9 december 1865, sida 3

ac Ule AVDVTBTES Mt a ND s gemensamma samtycke. Alldeles enanda skulle vilkoren blifva för ändringar ilqe udlagen, och hela skilnaden i deta afseide är således den att grundlags-ändringar uta åste föreslås och blifva hvilande vid enjen regående riksdag, utan att likväl vid den. behöfva godkännas, hvilket blott skall ske d en riksdag. Den olikhet emellan kom-lson unallagarnes och sjelfva grundlagarnes och sthet torde således få anses vara temligen oak vetydlig, och den något större lättheten Såv t åstadkomma en jemkning i kommunalOo gen, tror jag för min del vara icke ett fel, I Hv tan en förtjenst. var Och nu till sist vänder jag mig mot vänen från min ungdoms glada och sorgfriarIeP agar, mot honom, hvars milda stämma är tilltalande för denna församling, och fn vars ord här väga så tungt i vågskålen; liti onom som jag så ofta på min offentliga ana sett vid min sida, men som jag nu me vvärr finner i främsta ledet af mina motjåndare. Grefve Hamilton har såsom bevis på koungamaktens inskränkning erinrat, att då ! me ågon politisk rätt ej mer skulle tillkomma so! deln, så vore utnämnandet af en adelsman tis ädanefter ungefär detsamma som utnämandet af en revisor för riddarhusets räkenkaper. Den ringa politiska vigt som ligI ha er i konungens rätt alt utnämna adelsmän l( ste ynes mig emellertid, då man tager i beInu aktande detta stånds talrikhet, och att etsamma ej utgör mer än en fjerdedel af epresentationen, vara så uppenbar, atjlsä lägon vidare utveckling häraf egentligen näste vara öfverflödig. Men till ytterligare ce töd för denna mening ber jag dock att få fö nföra, hvad grefve Hamilton sjelt såsom edamot i representationskomiten 1847 hära m yttrat. Han säger nemligen: Det ie töd konungamakten hos oss eger i adelns I kr ärvarande representationsrätt är derföre ltr ndast i ringa mån att söka i konungens S ätt att adla.? Jag har redan förra gången, då jag hade fs iran yttra mig, sökt fullständigt visa attså cke någon inskränkning, värd att nämna, lti nen väl utvidgning egt rum i konungens re uridiska makt, och ännu mer, att genom lr let moraliska inflytande konungen sättes i f illfälle att utöfva, denna makt i ädel me-lti ning bör blifva vida starkare än den förut lo varit. Han skulle då kunna genom goda s! och skickliga rådgifvare, som äro trognalt budbärare af hans tankar, ingjuta sin anda X i folkförsamlingen, och derigenom, sannt 5 konungsligt, men derjemte sannt menskligt, 1: gå i spetsen för sitt folk — deita folk, som n sammanvuxit med begreppet om sin konung och som icke låter detta begrepp slitas ur sitt hjerta; ett folk, som också troget med sin adel i främsta ledet, skall följa honom lr hvarthelst ödet oss leder, hvarthelst farorna kunna mana. Vv Det grundskott, hvarom en annan talare 2 ordadt, hvilket skulle sänka detta olycksbringande förslag, detta drakskepp, detta ; monster, som så försåtligt nalkats vära ku-c ster och hotar vår frihet; detta grundskott, som afgick med så stark knall och så stort ! brak, lärer således upplösa sig endast i ett moln af rök, som snart visar attingen kula ; fanns i kanonen. t Men jag vet mycket väl att grefve Hamilton sjelf betraktar den omnämnda anmärkningen om adlandet endast som en liten förpostpatrull (om jag så får uttrycka mig) och att han samlat sin egentliga styrka i nägra fasta, tätt slutna anfallskolonner. Och dessa kolonner, tre till antalet, hvarmed positionen skall bestormas, går jag nu att bemöta. Det första af de stora afgörande skälen mot förslaget var att bondeståndet kan taga öfvermakten såväl vid valet till landsting som vid elektorsvalet till andra kammaren, l och att således öfvermakten kan läggas i händerna på en samhällsklass, hvarigenom förtryck och despotism nästan alltid blir följden. En annan talare har till utveckling af samma tanke uppläst ett stycke af mitt anförande 1844 i representationsfrågan, der jag sökt visa faran af en odelad, absolut makt, hvarhelst den finnes. Jag är lycklig att kunna förklara, att mina åsigier i detta hänseende under de flydda 21 åren, eller deras myndighetsålder, icke undergått den ringaste förändring. Nu, liksom då, är jag af den mening, att en enväldig makt, förr eller sednare, urartar, och att den politiska makten i samhället derför måste fördelas så, att den icke koncentreras på ett ställe. Och emedan detta icke skett i 1840 års reresentationsförslag, enligt hvilket den öfre kammaren skulle utses af den nedre, och hvarigenom således en enda odelad makt otvifvelaktigt skulle hafva uppstått, motsatte jag mig detta förslag ; då jag nu deremot lilligt förordar det kungliga förslaget just derför, att en dylik maktens fördelning uti detsamma blifvit iakttagen på ett sätt, som, efter min öfvertygelse, är det mest verksamma och betryggande, som med närvarande samhälls-elementer kan åstadkommas. Jag tror att man måste vara ense derom, att mer än tre utvägar icke finnas, hvarigenom denna motvigt mot en alltför stor rörlighet i det politiska lifvet eller, såsom det vanligen kallas, det konservativa elementet kan bildas. Det första hittills ofta begagnade medlet vore att härtill, i en eller annan form, använda adeln. Men det lärer väl icke kunna förnekas — det må nu vara väl eller illa, dock som ett faktum — att adeln, åtminstone i Sverge, är ett föråldradt politiskt begrepp, och att således i en dylik institution härstädes numera icke kunde finnas den lifskraft, som är nödvändig för att behörigen uppfylla det åsyftade ändamålet. Den andra utvägen vore att uti den större förmögenheten eller rikedomen söka detta stöd för de konservativa grundsatserna. Men äfven häruti ligga vådor och svårigheter a flerahanda slag, som göra en dylik anordning långt ifrån tillrådlig. Jag ville blot antyda den omständigheten, att härigenom . lätteligen kunde nedläggas ett frö, som kar på angripa samhället i sjelfva dess grundvalar Ty rikedomens företräden äro redan i oci la för sig så stora, de njutningar den förskaffar ra I äro af alla så efterlängtade att de ofta ut agöra föremål för de fattigares afund; oc om nu härtill lägges en politisk makt, son msec dane ÄgAnn icke evnes be oo