Aftonbladet – 8 december 1865, sida 3

hustru höll på och sysslade och stökade derofvanpå. ?Jag vill väl hoppas att hon inte öfver ansträngt sig?, sade han oroligt. Dei skulle du ha hindrat henne ifrån, Babet.? ?Nej det skulle jag visst inte?, sade Babe helt föraktligt. Hon satt der som en vål. nad och surade tilldess jag kom och ta. lade med henne om frukosten. Det sattc lif i henne, gardinerna gjorde resten, och nu har hon så brådtom och är så lycklig, som det är möjligt. Herrn tror att han känner en hel hop saker derför att han är doktor, och det kan visst så vara; men Babet känner också till ett och annat. Herrn ska komma ihåg att det var Babet som hjelpte honom genom messlingen, kikhostan och vattenkopporna och gjorde honom till hvad han nu är?, tillade Babet, och kastade en beundrande blick på Gilberts vackra gestalt: Poch om han bara vili lemna frun åt Babet, så ska han få se hvad hon ska göra henne till innan en vecka har förgått. Jag sår i god för?, fortfor Babet, att jag ska vöra henne frisk som en ros och lika vac ker som hon var förra sommaren.? Gilbert log och suckade, ty han satte endast föga tro till Babets förmåga, och han visste hvad det var som fattades Beatrice. Hon hade sagt honom att hennes hjerta var lödt, och Gilbert trodde henne till hälften. Om den ömma och trogna kärleken hos en nan, som en gång hade varit lidelsefullt ilskad, icke kunde väcka detta slöa hjerta, vad annat skulle väl då kunna göra det? Det var derför med ett tungt och sorgset njerta som han gick uppför trapporna för att söka upp henne. Dörren till skafferiet stod på glänt — och Gilbert såg henne utan tt behörva stiga in. Hon stod ännu uppe vå stolen och inspekterade äpplena. Hen1es mörka klädning föll ned till hennes ötter, och solen sken på hennes bara hufud och halft bortvända ansigte. Hon var innu mycket vacker, ehuru mager och blek. Men, tänkte Gilbert, helt bedröfvad, ?hon ryr sig lika mycket om mig nu som om