Aftonbladet – 8 december 1865, sida 3

hvarje stenografiskt återgifvande af diskussionen, helst då en talare, såsom nu var fallet, har sin plats på främsta bänken och således längst ifrån referenten. Råkar dertill en sådan talare att vara lågmäld eller något sväfvande i sitt uttrycksätt. så ökas derigenom i hög grad svårigheten vid ätergifvandet. För att ej alltför mycket taga den tidningsläIsande publikens tålamod i anspråk, nödgas hvarje referent, som är i besittning af något omdöme, sammandraga en del längre anföranden, isynnerhet om dessa endast i mindre grad beröra sak. Mitt konceptreferat vid diskussionen upptar just det ifrågasatta ordet öfvermod, och jag har således all anledning tro att, om ock hr Hierta användt annat uttryck härför, det af mig använda ordet likväl ganska noga återgifvit hans mening. Hårdt vore i sanning, om tidningarne skulle nödgas belasta sina spalter med sådana långa anföranden endast derför, att en talares ord ej blifvit återgifna fullkomligt efter hans önskan, helst då denne talares åsigter i ämnet nogsamt förut äro kända. Referenten i borgareståndet. Ett försök att besvara den i Kongl. Musika. liska Akademien framställda fråga: Äro Sverges koraler i afseende på rytm och tidsmått hvad de böra vara? Af Abraham Maukell. (Slut fr. tisdagsbl.) Måtte K. Akademien, i fall ett yttrande i ämnet skall affattas, oaktadt alla de hinder, hvilka förmodligen ställa sig i vägen för en koralförbättring, frimodeligen bevittna, att man hitintills blott förmenat sig sjunga äkta lutherskt, men att detta varit misstag, emedan de första reformatorerna sjöngo annorlunda än vi. De ställde koralen myc ket, mycket högt, vida högre än deras efterträdare. Kyrkans hätskaste fiender, munkar och jesuiter, t. ex. en Canzenius och Thomas a Jesu, hafva skriftligen erkänt, att den äkta reformations-koralen förskaffat protestantiska läran flera anhängare, än alla reformations-predikningar sammanräknade. Si Lyra non lyrasset Lutherus non saltasset, så sade man. — Må vi icke förglömma Canzenä och Thomas ofvananförda märkliga vittnesbörd, men derjemte betänka att det icke blifvit yttradt om vårt nu brukliga, själlösare koralsångsätt, uten om det fordna rytmiska. Foörntidens rytmiska koral var ett barn, som med. glad förtröstan slog upp sina ögon till den gode fadern i himmelen. Den var icke en envis, tvär, stelbent, till pedanteri försjunken, knarrig gammal ungkarl; ty med en dylik varelses egoistiska later kan ett stort antal af våra moderniserade, numera. otympligt framstyltande, långsläpighets-koraler förliknas. Passar liknelsen icke. å närmar sig våra koralmelodier ock, i ett eller annat hänseende, intill forntidens lif: ligare sångsätt. Må resnltatet blifva hvilket som helsi: det kan icke annat än hedra K. Akademien, att derstädes ej blott ett skenbart, utan jemväl ett mera grundligt annalkande till forntidens oförfuskade retormationskoral har satts i fråga, och det är med särdeles nöje som jag kan tillägga, att K. Akademiens höge hr Preses är frågans upphofsman. Frågan om ett förbättradt koralskick ingriper för öfrigt så djupt i svenska folkets kyrkliga intressen, att den egentligen borde blifva en statsfråga. Månget ämne afhandlas, sedan riksdagstrumpeten skallat, som, i det hela stora taget, är af vida mindre vigtig natur, än frågan om en mera ändamäålsenlig kyrkosång. Hvarje framåtskämpe, i hvilket stånd? som helst, men synnerligen dock i presteståndet, sotm påstår att vår koral ej kan förbättras, ordartörhända myckef förnumstigt och tvärsäkert, men sanning talar han icke. Om man ej blott i de södra länderna, utan (såsom fallet verkligen är) äfven i Köpenhamn och Kristiania har närmat sig till det rytmiska fornsångsättet, så borde ej heller Stockholm, denna vårt lands konstnärliga centralpunkt, blifva tillbaka, liksom om det i religiöst-musikaliskt hänseende vore värkbrutet och ej kunde släpa sig fram på annat sätt, än medelst kryckor. Påståendet att rytmiska melodier för församlingen vore svårare att inlära, än de nu brukliga koralerna, är haltlöst. Själen fattar, minnet förvarar vida lättare en liflig melodi, som rör sig med verklig takt, än en långhöpig och just derigenom rytmiskt otydig. Sången: Ara ske Herran, ja Herrar allena ske ära (psb. n:r 383 v. 4) må anföras såsom bevis för det sist sagda. Sjunges den nemligen på det ifrån ursprunget sflägsnade, bortkrånglade sätt, som vwvi i kyrkan skela sjunga densamma, enligt Häff ners, år 1819 gillade? koralbok, så talar den föga eller intet till känslan, utan tillhör det slag af torr och karakterslös musik, som man väl må fråga: ?Que me veux tu? Om samma melodi deremot sjunges i sitt oförfalskade skick, i sin urbildliga takt, icke mycket hastigt, men rytmiskt, så utofvar den en djupt gripande inverkan på gamla och unga. Den upplyfter själen och är, hvad den kallar sig, ett varmt, sannskyldigt lofoffert. Sålunda kan man på festdagar äfven på vår tid höra nämnda psalm sjungen af hela församlingen i en utaf Norges hufvudstadskyrkor, och så har den flerfaldiga gånger gifvits af en stor musikalisk kör vid de af mig ledda kyrkokonserterna för enkel, melodisk musik, samt hvarje gång då detta skett af åhörarne förklarats tillhöra det allruskönaste ibland mycket skönt. fm dat alltför otnra antalat Af da I te