Aftonbladet – 8 december 1865, sida 2

Glädjeyttringarne i hufvadstaden. Den starka spänning och oro, hvari sinnena befunnit sig under de närmast föregående dagarne, efterträddes genast i går e. m. vid underrättelsen om voteringens utgång hos adeln, af ett omätligt jubel. Glädjen blef så mycket större, som alla öfverraskades af den betydande majoritet förslaget erhållit. Då underrättelsen om omröstningens utgång först blef bekant bland den utanför riddarhuset samlade folkmassan, syntes man lill en början ej vilja tro derpå, men då den ena ledamoten efter den andra af adeln nedkom och med hög röst förkunnade voteringens resultat kunde man ej längre tvifla. Glädjen gef sig nu först luft: genom några väldiga hurrarop, man tryckte sedan hvarandras händer; man såg personer, som ej kände hvarandra omfamna hvarandra och lyckönska hvarandra till den goda utgången. Som en löpeld spridde sig sedan ryktet genom staden, och mottogs öfverallt med de lifligaste tecken till belätenhet och glädje. Hvarhelst sednare på aftonen de i rörelse komna folkhoparne möttes, helsade man hvarandra. Den entusiasmerade sinnesstämningen meddel:de sig som en elektrisk ström åt en hvar. Man samlades på alla offentliga ställen och talade om det nya uppslag, som inträdt i nationens lif och prisade sin lycka att ha nått målet utan minsta strid eller våldsamhet. Operakällarn var till trängsel fylld af gäster, hufvud vid hufvud, så att någon servering ej kom i fråga, och denna trängsel nådde sin höjd, då åtskilliga talare, bland andra Blanche och Ridderstad, derstädes uppträdde. Nu måste dörrarne slås upp på vid gafvel såväl åt Arsenalsgatan som Gustaf Adolfs torg, för att de utanför samlade skulle få del af hvad som yttrades. På samma sätt gick det till öfverallt. Tal och afsjungande af fosterländska sånger samt lefverop för konungen och de män, som kraftigast medverkat till förslagets framgång, omvexlade. 1 Walhallasalongen, som var fullsatt, afsjöngs folksången, dervid alla uppstego och blottade sina hufvuden. Bland borgareoch bondeståndens ledamöter, som å sina klubbrum inväntade voteringens utgång, var glädjen naturligtvis ej minst. Inspirerade tal höllos, och i borgareståndets klubb egnades särskildt en varm hyllning åt de ledamöter af adeln som der infunnit sig. Sveaorden, Sjömannaförenimgen med flera andra sällskap hade sammanträden på aftonen. Allestädes helsades den sora händelsen med jubel. I åtskilliga delar afstaden såg man våningar illuminerade, i Philipsonska huset vid Adolf Fredriks torg och ett annat hu: midt emot torget, i Räntmästarhuset vid Slussplanen, i BStorkyrkobrinken, vid Drottainggatan, m. fl. Den allmänna hu.ryckningen hos hufvudstadsbefolkningen gui sig äfven under aftonen luft i flera offentliga hyllningar åt konungen och några af statsråden. Utan någon uppmaning eller annan impuls än sin egen känsla såg man längre fram på qvällen en stor folkskara, bestående för det mesta af bättre klädda personer, till ett antal af flera tusen ställa sina steg åt Ladugårdslandet samt stanna utanför det hus på Nybrogatan, der justititiestatsmini stern bor. En röst ropade härpå: Sångaret, och efter en stund uppstämde en ganska väldig kör, Lindblads gripande sång: Ur svenska hjertans djup en gång, hvari alla instämde. Derpå utbragte hr Blanche ett: Lefve den store statsmannen och ädle medborgaren Louis de Geer!? som mottogs med väldiga och uthållande hurrarop, hvarefter justitiestatsministern från ett öppnadt fönster yttrade några enkla ord och tackade för den hyllning, som blifvit honom egnad, slutande med utropet: ?Lefve konungen och fäderneslandet !? Folksången afsjöngs härefter af alla de församlade, hvarpå tåget med sångarne i spetsen tog vägen till Blasieholmen, der samma hyllning gafs statsrådet frih. Gripenstedt och hans excellens frih. Manderström, hvilken sistnämnde i de ord, hvarmed han tackade för hyllningen, förklarade att dagen vore den skönaste i hans lif, och att han kände sig lycklig i medvetandet att ha gjort sin pligt. Ungefär i samma riktning yttrade sig äfven med djup rörelse frih. Gripenstedt. Ehuru enkel denna hyllning var, fick den dock en högtidlig och imponerande prägel genom den tystnad och den stillhet, under hvilken denna betydande folkström tågade fram. Icke minsta oljud eller något opassande uttryck, så vanligt då en större folksamling eger rum, störde den stämning, värdig ögonblicket, hvilken syntes beherrska alla. Från Blasieholmen gick tåget öfver Carl: XIII:s torg till Stora Trädgårdsgatan, efter afsjungande af Folksången och ett lefve! ifven tör stadsrådet grefve Platen, som dock ej befann sig i sitt hem. Tiden var nul långt framskriden, och röster höjde sig för, att man ej så sent borde begitva sig till slottet och störa konungen, men den all: männa hänförelsen dref likväl folkströmmen ramåt. Man tog vägen uppför lilla trap-. van vid vestra slottsflygeln och samlades. 1itanför trappan till konungens våning, hvarest olksången, under det alla blottade sina huf-. uden afsjöngs och ett Gud bevare konungen !, röjdes samt besvarades med uthållande hurraop. Af sig sjelf upplöstes härefter folksamlin, en, utan att minsta oordning eller buller gt rum, och man åtskildes tyst och stilla. — Stockholms enskilda handtverksföreing har i går aflåtit följande tacksägelsepg