Aftonbladet – 8 december 1865, sida 2

nes saker, som man aldrig bör börja om igen, och dit hör kärleken. Det går icke an att uppväcka honom frän grafven till lifvet, eller åtminstone är det allt för bittert att dö sedan; tänk på det, och fresta mig icke till att tro dig, Gilbert. Låt mig tro, att lifvet flyr bort ifrån mig, och törlåt mig om jag icke kan låta bli att vara sjelfvisk. Men jag tillstår, att det blir ett slags sorgblandad fröjd att få dö nära dig, och icke ensam, med idel främlingar omkring mig.? ?Du får icke dö, sade han, lutande sig ned öfver henne, ?du skall icke dö. Beatrice, tro mig då jag säger det.? Men ehuru han sade det, föllo hans tårar å hennes bleka anlete. Den sorgliga tröst, varom Beatrice hade talat, slog rot i hennes hjerta. Hon glömde Carnoosie och mr Gervoise och sina olyckor. Hon kände blntt att dödens skugga sakta smög sig öfver henne och att trofast kärlek höll henne sluten i sin famn, och hon tänkte, ehuru hon icke ville plåga honom med att säga det: Gilert skall lära mig att dö !? Så möttes de för tredje gången: alla hinler voro undanröjda, alla skrankor nedorutna — det fanns ingenting och ingen som kunde skilja dem nu. Mrs Gervoise lumrade i sin graf och mr Gervoise herrskade på Carnoosie. Beatrice var fattig nu — lldeles utfattig; och hvilken som såg henne, utande sitt trötta hufvud mot Gilberts axel, lutande sina insjunkna ögon, skulle väl ha fundats denne man, ännu i helsans och nannakraftens vår, dennva vissnade och sjukiga flicka? ... Säkert ingen. Och sålunda om ingen skranka, intet hinder emellan lem, och från den dagen äro de ett. Detta är deras närvarande; hvad skall deag framtid bli! Den svaga lefver ofta ut len starke — dessutom, hvad betyder det? lågra få dagar kunna skänka en rikare ällhet än långa år. Lycka räknas icke efer dess längd, utan efter dess djup och inerlighet. Låt de två älskande njuta hvad om finnes qvar af lif och kärlek hos dem, ch isgen beköfver ömka deras lott.