Aftonbladet – 8 december 1865, sida 2

TJIUGONDEANDRA KAPITLET. På vägen till Verville färdades långsamt en resvagn en mild Februari-morgon. Innan den uppnått byn, stannade den utanför en förfallen gallerport; en herre hoppade ur och hjelpte sedan ur vagnen en sorgklädd flicka med blekt och sjukligt utseende, hvilken stödde sig på hans arm med matt och trött min. Låt oss gå in här?, sade hon. Han gaf henne en förebrående blick, men efterkom hennes önskan. De stodo på Vervilles lilla kyrkogård, en trång plats, full af kullar och kors. Hon satte sig ned och stödde foten mot en gammal fyrkantig grafhäll. Öfver himmel och jord hvilade en stilla frid, likt återskenet från en bättre verld. Hon sammanknäppte sina händer och darrade från hufvud till fot. OQO, att dö, att få dö!? tänkte hon med ett slags passion. Kärlek, tålig, trofast, fördragsam kärlek stod vid hennes sida, vakande öfver henne med orolig ömhet, och dock trängtade Beatrice efter den eviga hvilan, och denna trängtan kändes i detta ögonblick öfverväldigande. Undra ej deröfver. Hon hade lidit mycket, och döden, ehuru verkan af en förbannelse, är förvisso icke en förbannelse. Det är den mest svalkande Iryck, som Evas efter himlen törstande barn kunna tömma här nere. Helgon hafva tagit len till symbolaf deras afsvärjelse af synden. De hafva längtat att dö köttet, verlden, ig sjelfva, allt, att de måtte lefva Gudil... ), död, ljufva död! du, för hvilken de heige hafva lidit, du, åt hvilken martyrerna vafva lett midt ibland lågorna — död, ljuf om sömnen för den trötte, icke alla vända ig ifrån dig med fasa! Det finnes ännu jertan, som plågas och sucka, emedan du, leras enda älskade, icke kommer nog snart. l OO, Beatrice! hvad tänker du på?? sade n ömt förebrående röst.