Hr C. B. Fitinghoft. Att här vidlyftigt tala om skäl för eller emot det ifrågavarande representationsförslaget, är numera nästan för sent, ty hvarje medlem af ridderskapet och adeln bör förut hafva gjort sig fullt reda för dess egenskaper. Ståndsprincipen är redan för längesedan föråldrad, då antagandet af samfällda val deremot blifvit en oundviklig nödvändighet. Förslaget, som innebär en utveckling i demokratisk anda, är så öfverensstämmande med tidsandan och eger dessutom H. M:t konungens, regeringens och nationens fulla förtroende, att detsamma måste förr eller sednare genomföras, går det ej nu, så går det tvifvelsutan nästa riksdag. Och hvilken fördel skulle ridderskapet och adeln hafva af detta uppskof? Ingen, utan endast nationens ovilja och allmänna opinionens förkastelse. Om förslaget nu antages, skulle ridderskapet och adelns inflytande åter blifva större än någonsin. Dess deltagande i representationen har hittills varit :del, men skuile, om förslaget antages, snart uppgå till en tredjedel, ja! kanske hälften. Ty inom ridderskapet och adeln finnes så mycken bildning, så stora förtjenster och så störa förmågor, att den i alla tider skall komma att ega ett stort inflytande på representationen, utan att behöfva stödja sig på den företrädesoch sjelfskrifvenhetsrätt som börden lemnar. Till bevis härpå må endast nämnas, att ridderskapet och adeln redan ingår i borgareståndet till en tolftedel af detta stånds antal. Ingenting vinnes genom ett uppskof, men mycket kan förloras, alldenstund det är omöjligt att ännu ett ögonblick bibehålla en representation, som saknar folkets förtroende. Genom antagandet skulle detta förtroende vinnas: enighet och sämja uppstå inom alla klasser, och hvad bättre är, d: enighet skulle gifva åt nationen en såda het och styrka att den skulle blifva en skräck för våra fiender och lända andra nationer till ett herrligt föredöme. På grund häraf röstar jag af innerligaste öfvertygelse för förslagets antagande.