Aftonbladet – 7 december 1865, sida 3

namn al dem begär? Mig synes ingen adelsman, hvars representationsrätt grundar sig allena på hans börd, hafva pligt att motverka denna onungens och folkets förklarade vilja. Rätt dertill eger han, enligt mitt förmenande, endast Isåvida han har en på fullt objektiva grunder Ihvilande öfvertygelse, att samtlige konungens Irådgifvare och folket i sin helhet äro så i grund I förvillade, att de önska och begära sin och hela rikets ofärd; att bristerna och ofullkomligheIterna, hvilka ju i någon mån vidlåda allt menskligt, äro färre och mindre betydande i det närvarande än i det föreslagna representationssättet; att den ännu bestående representationen utgör 1 sannare och fullare bemärkelse en representation al svenska folket, som skallrepresenteras, än den föreslagna skulle komma att göra; att öfvergån ) gen till den representationsform, hvilken han anser såsom den allraförträffligaste och för käre I land önskvärdaste, är lättare och sannolikare från den närvarande än den föreslagna representationens ståndpunkt; slutligen att farorna för fäderneslandet af det kungliga representationsförslagets förkastande äro af ringare betydenhet än af dess antagande. Vore denna min uppfattning af en ådelsmans pligt och rätt i ifrågavarande fall riktig, och delades den af riddarhusets samtliga medlemmar — huru stort. skulle då an. talet af dem blifva, hvilka komme att rösta mot det kungliga förslaget? Nu har adeln i sin makt att fritt besluta, gifva kitt otvungna ja eller nej. Men i civilisationens fortgång förekommer alltid en tidpunkt, der, för att begagna en stor häfdatecknares ord, exclusiva privilegier måste lemna platsen eller deras nehafvare med dem gå i qvat?; och hvad en ation på allvar vill, det kan ej på längden förhindras. Skall väl ridderskapet och adelnaf: vakta denna tvingande tidpunkts ankomst och ej hellre nu, med fröjd och utan tveksamhet, fritt ätergifva de företrädesrättigheter, vår tid ej längre vill lemna börden? Skilda tider hafva skilda fordringar och behof. Blott den ovise urakuäter att akta på tidens kraf och foga sig derefter; blott den hopplöse drager i tvifvelsmål, att det sanna och goda skall; om än formerna skifta, bibehålla sceptern. Till franska revolntionens historia hafva vi, reformens vänner, ofta blifvit af dess motständäre hänvisade. Hafva de då ej sjelfva något att deraf lära? Huru mycket ondt skulle ej hafva förekommits, om de, som der hade väldet i sin hand, i tid gjort eftergifter. Hvi dröja! Morgonrodnaden flammar redan, och en ny dag bryter fram med makt. Hvem tviflar väl att svenska adeln skall veta att häfda sin plats äfven inom den gryende tidsålder, der endast den ersonliga förtjensten och medborgares förtroende örmå förskaffa fullmakt att representera svenska folket! Med tillförsigt hoppas jag till Honom, som leder folkens öden ,att Yidderskaret och ädeln skall äfven nu handla så, att detta deras hårdlingssätt står i öfverensstämmelse med den rättskänsla, fosterlandskärlek och hugstorhet, som i fordna tider gifvit och för kommande skall gifva detta stånds medlemmar berättigande till deras namn af svenska ädlingar! Jag understödjer med min röst det kongl. representationsförslaget. — Grefye Manderström. Efter allt hvad rörande denna för fosterländets framtid så ytterst maktpåliggande angelägenhet, å ena och andra sidan, så väl här, som vid förberedande möten, blifvit anfördt, kan jag icke smickra mig med att vara i tillfälle meddela några nya eller värderika upplysningar. Ieke heller hyser jag något särdeles förtroende till ordets makt, att på frågans närvarande ståndpunkt rubba de öfvertygelser, som tvifvelsutan redan äro fattade, och allraminst tilltror jag mig att dertill ega förmåga. Jag anser likväl som en skyldighet mot mig sjelt och mot den embetsställning jag har äran bekläda, att med några få ord oförtydbart tillkännagifva mina åsigter med afseende på denna allvarliga fråga. Jag hyser en fast och orubblig öfvertygelse om det på Kongl. Maj:ts nådiga förslag grundade representa:ionssättets obestridliga företräden framför det nuvårahide, och derom att detta sednare under närvarande tidsförhållanden hvarken kan eller bör upprätthållas. . Jag anser det kongl. förslaget bygdt på sanna och rättvisa grunder, hvilka, följdriktigt tillämpade, äro väl egnade attskapa förtroende mellan konungen och folket samt derigeriom gifva regeringen det ovilkorligen behöfliga stödet af en representation, som blir ett sannt uttryck af nationens tänkesätt. Jag har derföre, efter lång och samvetsgrann pröfning, i underdånighet tillstyrkt det kongl. förslagets framläggande för rikets senast församlade ständer, och jag är icke sinnad att afgifva ett sådant tillstyrkande för något annat förslag, än det som nu föreligger. Det är en icke ringa tillfredsställelse att vid den ålder, till hvilken jag hunnit, kunna lemna en sådan förklaring, utan att förneka någon at de grundsatser, hvilka jag under loppet af en mer än 40-årig tjenstemannabana bekänt; och den tillgifvenhet, jag derunder tror mig hafva för den moniatkiska principen ådagalagt, bör vara, en borgen derför, att åtminstone icke jag anser förslagets antagande innebära de vådor för denna grundprincips upprätthållande, hvilka blifvit förespeglade. En stark konungamakt kan bildas äfven utan en folklig representation vid sin sida, men i våra tider kan den utan detta stöd icke i längden bestå; och en folkkär konung, som otvunget erkänner sitt folks rättmätiga anspråk och villigt söker att gå dess billiga önskningar till mötes, försäkrar sig om en makt, som upprätthållandet af föråldrade privilegier och ojemnt fördelade rättigheter aldrig kan skänka. Jag förordar på det varmaste det kongl. förslagets antagande. Ett enda ord må det tillåtas mig tillägga. Under gårdagens öfverläggningar hafva hårda, jag vågar säga oförtjenta, tillmälen blifvit mot K. M:ts regering riktade; den känner sig deraf icke träffad. Jag ber att få erinrä, att ehuru af hvarje ): ljus kan blifva en brand, förefinnas dock icke skäl att fortfarande sitta i mörkret, derföre att man kan befara, det ljusets fiender skola ovarsamt umgås med elden, som var ämnad att värma, icke att tända huset. Hr Sandströmer yttrade: Då jag icke känner några anmärkningar och ej heller något motförslag, som vunnit sympatier inom landet, ja! icke ens hos majoriteten af detta stånd; men då jag deremot sett och ser mer och mer tillförlitliga bevis derpå, att svenska folket, trött vid det ständiga undanskjutandet af den nödvändiga representationsreformen, med sällspord enighet önskar att detta förslag måtte oförändradt antagas, så anser jag vidare tveksamhet hos representanten likaså oberättigad som gagnlös. Och 1 riksdagsordningen bjuder mig att vara en svenska folkets representant, om ock min fullmakt är skrifven endast med minnet af en ädel faders förtjenster. Jag röstar säledes för förslaget; och då Jag, med uppoffring af mina olika åsigter il afseende å vissa detaljbestämmelser, lemnar detta ringa bidrag till förverkligande af sanna och frisinnade grundsatser, sker det under liflig erinran och uppfattning af de ord, hvarmed den store romerske historieskrifvaren afslutar företalet till sitt verldsbekanta arbete: Må alla utbrott af klagan — obehagliga äfven då, när de icke kunna undvikas — vara fjerran från begynnelsen af ett stort företag. Må vi hellre, såsom skalderna, börja med goda önskningar och löften och böner till den Högste, att det vigtiga verket måtte beskäras en lycklig fortgång.? Och, mina herrar, i nu förevarande fall skall denna fortgång icke uteblifva, om blott det svenska folket — och särskildt dess upplysta representanter på detta rum — med den nya representationen samman; ärar den gamla kärleken till konung och fädernesand. Frih. Carl Cederström. Högt erkänner jag obilligheten af adelns sielfskrifvenhet och aldria