Aftonbladet – 7 december 1865, sida 3

NN 5 heter försäkrade, frågade ej derefter, och under bränden skyndade en mängd folk till, som ökade villervallan; De båda andra familjerna åter bemödade sig att släcka, och det lyckades dem. Men om emellertid något af inredningen blifvit skadadt och kommit i olag, hvems är väl felet, hans, som tände, eller deras, som släckte? (Skallande bifall.) Talaren vore icke blind för de olägenheter, som ett afslag kunde medföra, men trodde, att om regeringen följdel den af honom antydda g, skulle allt ledas till en god utgång. För rigt hade man att hoppas på försynen, och i let hvar och en följde sin öfvertygelse, kunde itminstone alla städse förena sig i ett från hjerat gående: Gud bevare konungen och fädernesandet! . PLENUM DEN 6 DECEMBER, Ridderskapet ech Adeln. Frih. Adlercreutz ytträde sig emot förslaget, mfvudsakligen emedan han ansåg det skola inöra ett parlamentariskt statsskick och ministertyrelse.. Man borde ge sig. till tåls någon tid innu från den sida, der man yrkar reformen. I ulla händelser vore det ganska visst, att adeln cke skulle ge vika för något hot. Grefve von Saltza talade utförligt om sig sjelf, om den sjelfaktnihg han egde och som jemte ans kärlek till folket förbjöd honom att antaga örslaget. Förklarade sig emellertid erkänna rödvändigheten af sjelfskritvenhetens upphörande ch införande af samfälda val. Vände sig till rih. De Geer med bevekliga böner om ett annat od iferadt förslag, utan att dock uppgifvahuruant. Landshöfding. Nordenfelt framhöll i kraftiga lrag dervådor, som ett afslag skulle medföra. Det vöre ett högt anspråk på svenska folket att let till följd af sin kända laglydnad skulle med ullkomligt lugn mottaga ett afslag på detta konungens förslag, som det så lifligt och innerligt noppats ; skola: blifva: enverklighet. Talaren nkte visserligen nog högt om svenska folket, ör att vara öfvertygad, att ett afslag ej skulle under den närmaste tiden framkalla några oroigheter. Men då alla tecken bebåda, att ett oväder ligger i luften, då åskmoln visa sig vid norisonten, så kan ingen säga om det öfverskott af elektriskt fluidum, som förefinnes, skall uradda sig utan explosion, om det skall utbryta i en hastigt öfvergående hagelskur, eller om man mar att vänta en hvirfvelvind, som ödelägger andet. , Sådan är för närvarande landets ställning... Hvarje fiber hos folket är spänd för att erfara om de två första stånden skola begagna sin visserligen lagliga men ej billiga rätt att förkasta det kongl. förslaget. Talaren trodde visserligen ej att yttre våld för närvarande är at befara, och han visste, att regeringen hade både craft och medel att förebygga sådant, men han trotsade den, som: kunde stiga fram och säga vad som kan inträffa när ett folk befinner sig den spänning, som det svenska folket för närvarande. N Man borde dock ej tveka att. trotsa, äfventyen, om ett stort ändamål dermed kunna vinnas. Men då alla vore ense om att det närvarande illståndet vore ohållbart och då konung och folk ycktes ense om att ej Jåta detta förslag falla för motståndet af en ringa majoritet inom ett eller .vå stånd, kunde man vara viss derpå, att förslaget skulle återkomma, och man skulle genom ett fortsatt trots sluta med att tvinga folket att vegagna sin makt.. Det kunde visserligen vara nodigt att blottställa sig för sådant, men ej vore let klokt. Talaren erinrade, huru man städse försäkrar sig vilja reform; men dock ej vill gå in på det positiva, som för tillfället föreligger. De försäkringar, som förspordes derdin, att man nu verk: igen hade allvar med saken, erinra blott om ordspråket qui sexcuse, saecuse. i Härefter bemötte talaren några af de gjorda nvändningarne mot förslaget, hvilkas beskaffenret dock gladde honom, ty de voro ej sådana vapen, som man begagnar då man kämpar med illförsigt till sig sjelf, utan sådana som användas då man strider under återtåg. Det vore nu ör sent, att komma fram med förslag om val senom klasser; det vore ej värdt att tala om nåsot förslag, som ej fullständigt upphäfde sjelskrifvenheten. Sådant hade kunnat ske för 15 ller 20 år sedan. Det nu föreliggande förslaget ir det enda, som har utsigt att vinna framgång, :medan det är det enda som tillfredsställer folet. Det finnes enfatatietid i historien, men alaren kände ingen form för resning då fatalirna blifvit försutna: Hr K. H. G. von Scheele. Ehuru min ung. lom och oerfarenhet ingifvit mig starka betän igheter vid att höja min stämma inför denna ysande församling, så har dock öfvertygelsen Mm Min pligt säsom svensk medborgare. och delsman besegrat hvarje tvekan och gifver mig nod att dristigt lägga mitt ord, huru obetydligt let i och för sig än må vara, till de många, som edan uttalats i denna för samtid och efterverld beräkneligt vigtiga fråga. Icke är det väl enlast i materielt hänseende, som hvarje röst i sin nån bidrager till ett högt rops styrka och verkingar: måste icke något likartadt erkännas ega um äfven inom andens sfer? Min afsigt är ingalunda att nu söka uppvisa let kungliga representationsförslagets förtjenster ler brister; detta har redan, så grundligt och nllständigt som möjligt, skett. Ännu mindre kan det vara min afsigt att söka ådagalägga nödändigheten af en reform i detta afseende: denna r ju af ingen bestridd. Hvad jag åsyftarär enlast att med några ord erinra om, hvilken adelns vistoriska uppgift varit, och tillse, hvilket handingssätt å adelns sida i förevarande fall står i öljdriktigaste sammanhang med denna dess upp: gift. Solen sjelf har sina fläckar, och intet menskigt saknar sin skuggsida; men storartadt är i anning att betrakta, hvilken roll adeln haft sig fverlåten i verldshändelsernas drama. På en id, då lika litet furstarne i allmänhet visste att jehjerta undersåtarnes rätt och frihet, som masan af folket förstod att mot sina beherrskare kydda dessa menniskans dyrbaraste klenoder, ar det till väsentlig del genom adeln, som förynen förhindrade dessa begrepps utplånande ur istorien ; vid jemförelse med Asien, der styrande ch styrda ännu stå i oförmedlad motsats mot varandra såsom sjelfherrskare och slafvar, skönes klarligen hvad Europas öde skulle ha blifvit, m på en tid, dä folket var okunnigt, fattigt och öndradt, der icke funnits en adel, tapper och fri. Jnder tider af sedlig slapphet och förnedring, wem, om icke adeln, har menskligheten att acka, det kärleken till högsinnad sjelfuppoffring ör konung och fosterländ icke dog ut trån joren? Och icke har Sver: es adel i något af dessa fseenden stått tillbaka för öfriga europeiska inders! Hafva ej från Sverges adel utcått de turar och Wasar, under hvilkas ledning svenka folket utfört sina storverk? Men hvad beöfver jag uppräkna bevis från flydda tider, då et förelivgande kungliga förslaget sjelft utgör et ojäfaktigaste vittnesbörd om svenska adelns lygd. Eller — hade icke Sverges historia lärt tt i dess adel se frihetens och rättens borna ämpar, förelåge icke häfdernas vittnesbörd visst ch oemotsägligt, att ingen uppoflring varit svenka adeln för stor, der fäderneslandet henne: