Aftonbladet – 5 december 1865, sida 3

om. Man ville på intet vis bortsudda tolk isans ej sällan glädtiga tidsmått. Det var, så skrifver Tucher, endast i följd f de rytmiska koralernas lifliga karakter, om de nya protestantiska koralerna kunde nöfvas med lust och glädje. Man hörde i lem raka motsatsen af de flesta, på 1500alet brukliga, sömniga, melodiskt sammanang saknande, katolskt presterliga, latinska empelsånger. Langbecker yttrar: Entusiasterna för vår uvarande tröga koral känna icke koralens rimitiva skick, då den var vida skönare, vaturligare och i allo rimligare, än nu för iden. Säkert är, att mången koral, om den jönges i sin ureprungliga rytm, skulle utveckla en ojemförligt mera gripande makt, in för närvarade kan komma i fråga, emelan man påtvingar alla textstafvelser en naurvidrig, lång uthållning. Kongl. Akademien kan, om den, säsom vetenskapligt domför myndighet. skall yttra sig ölver Irågan: Huru sjöng man i den ildsta protestamtiska kyrkan, på en Luthers, Melanchtons och de öfriga hufvudrelo:niatoiernas dagar? omöjligen svara annorlunda, in: Man sjöng rytmiskt, stringt i takt. Koralen utvecklade vida mångfaldigare tsktvalörer, än fallet nu är. Den klingede fordom så, som en längsammare sjungen folkvisa... helt annorlunda än nu, nemhigen lifligare och naturhgare. Vågar man i Sverge återgå till Luthers sångsätt för korelen, eller innebär denna ätergång någonting fördömligt? År den till lifssraft afsvalnade, i deklamstoriskt bänseende bristfällig vordna, lävgträdiga koralkantilenan mera prisvärd, än hjertats okonetlade utgjutelse? Står den nuvarande, deklåmatoriskt halfdöda, koralen i rang öfver den verkligen deklamerade vokal-musiken som väl dock i allo tyckes bättre anstå menniskor, hvilka mena någonting med sin sång, följaktligen under sjelfva sängen äfven måste tanka någonting? Fär rytmisk sång i kyrkan icke erhålla ett rum ätminstone vid siden af långsamhets-koralen? d. v. 8. får ej Luthers åkta koral-sångeätt åtminstone för någon gång återhöras i Lutherska tempel, ej ens vid så ena tilllällen, då i psalmen daktyler äro förherrskande och sålunda ovilkorligen fordra accentueringsombytet: stark, svag-svag (— ww)? Detta är den ena frågan. Den andra lyder sålunda? Kan man vilja, alt Luthers sannskyldiga koral ur en till eftertanka kommen, luthersk kyrka skall utvisas just af en för lutherdömet ifrande pietet? Lika säkert som det är, att vissa, i den nu brukliga koralformen komponerade kyrkomeloaier till takt icke, utan att deraf lida, kunna förändras, lika säkert är äfven åandra eidan, att en mängd gamla koraier skulle klinga bättre, än de nu klinga, såvida de finge uppträda i sin fordna fulla mannekraft, men icke såsom rytmiskt-enerverede halt-män, icke så, som vi, beklagligtvis, under decenniers förlopp bloit alltför ofta i kyrkan hafva nödgats höra misshandlade melodier framsläpa sitt skenlif. Högeligen läsvärdt är, hvad, vid sidan af de redan anförda författarne, Wackernagel, Krausshold och Wiener yttrat om den rytmiska koralen, änskönt utrymmet icke tilllåter mig att citera dem alla. Ibland de musikalie-samlingar, hvilka bära vittne om fornkoralernas rytm, utmärker sig isynverhet Loyritgs verk: ?Kärnan af den tyska evangeliska kyrksängen, en samling koraler till större delen från 15och 1600talet, återgifna i ursprungligt fornskick.? Man finner äfven der att, med få undantag, utaf flera hundra koraler ingen enda föredragits annorlunda än rytmiskt. — Jemväl Sebastian Bachs koral-samling erbjuder för öfrigt ätven för sin del ett rikt antal sträng rytm fordrande, mången gång i 3a takt satte, melodier. Bach var likval en i musikaliskt hänseende särdeles ortodox protestant och föddes först på 1680-talet. — Enkom till Sverges bruk utarbetade Vogler, omkring slutet af förra århundradet, en koralbok, ett verk, som väckte ej ringa uppmärksamhet. Fastän Vogler, på begäran, uteslöt vissa rytmiska koraler, hvilka vära förläder, enligt ?gamla? svenska psalmoch koralbokens anvisning, med all andakt hade sjungit i folkvise-takt, — kunde Vogler likväl, såsom bildad man, omöjligt bryta stafven öfver alla äldre rytmiska koraler. Så oba:mhertigt, så föga estetiskt handlade ban icke i afseende på den protestantiska kyrkosångens herrliga forrmönster, änskönt han var katolik. Vi finna derför att han isin koralbok behandlat mer än fjerdedelen af de samtliga melodierna icke i den däsiga formen, icke i det eviga enahanda af takt, som en svälld pumpstock kan antagas hafva, utan rytmiskt. Det är helt naturligt, att Voglers på fornlutherska sättet, rytmiskt behandlade koraler klinga ojemförligt skönare, än de, hvilka, i följd af nu gällande koralform, sakna nära nog samtliga, själen verkligt tillfredsställande förhållanden. Voglers varma, anderika sättning t. ex. af koralerna: ?En jungiru födde ett barn i dag? samt Hvar Krist-trogen fröjde sig? skola. i alla tider, som klarttindrande stjernor, lysa på konstens himmel, I sanning, man beböfver icke på ringaste vis vara svärmare för något visst koralsätt, man beböfver endast ega ett lugnt pröfvande öra, för att finna, att de vämnda två sångerna erbjuda oändligt mera om de, enligt Vogler, sjungas rytmiskt, än då de, i full strid emot deras urbilder, framsjäpa spillrorna af sin förgångna fägring. Såujpträda de i vär nuvarande koralbok, dels genom räddsla för naturliga takt förhållanden, dels genom en iskall systematisering rgirade nästan hela sin fordna tjusningskrait. Gud har i djupet af menniskohjertat nedlagt känslan för mnsikalisk rytm. Redan I vildens, efter våra begrepp högst råa, melodier röja alltid en omisskännelig rytm. De lröra sig på ett ganska otvetydigt sätt enligt Idenna rytms symmetriska lagar, Men i ojemförligt högre grad fordra aock de civihserade nationernas samtliga tondikter, koll uaglarna dar; inharälnada an tödliat