Aftonbladet – 5 december 1865, sida 3

Gud har i djupet af menniskohjertat nedlagt känslan för musikalisk rytm. Redan vildens, efter våra begrepp högst råa, melodier röja alltid en omisskännelig rytm. De röra sig på ett ganska otvetydigt sätt enligt denna rytms symmetriska lagar, Men i ojemförligt högre grad fordra aock de civihserade nationernas samtliga tondikter, koralerna deri inberäknade, en tydligt förnimbar takt. Endast på vingarne af en rytmiskt klar takt kan melodien uppträda såsom icke fastkedjad vid stoftet och höja sig mot sitt ursprung. Den oförkonstlade, icke af vrångvisa teorier bortkollrade, menniskonaturen längtar och trängtar, så ofta meningsrik säng kommer i fråga, efter förnuftiga, logiska taktförhållanden: den fordrar Jör-satser och med dem korresponderande eftersatser; den äskar beständigt, i hvarje hten tonsats, ett nöjaktigt rytmiskt svar på den fråga, hvilken melodiens tidigare hörda tonfras har framställt. Menniskohjertat längtar efter begriplig, men genom omvexling emellan de särskilda taktels välorerna, såiedes genom dessa välorers mångfald betingad, rytm med, samma tränad, som barnet efter moderefamnen. Gud har så velat, ordningens Gud. Hvarföre skulle han, just hvad koralen vidkommer, vilja se sina egna naturlagar tillintetgjorda eliter dock i hög grad motarbetade? Man har vågat uttala den satsen, att nutidskoralen, med så ytterst ringa mångfald i rytmiskt afseende, — ja, meå en nästan oförnimbar ringa grad at denna mångfaldy likväl skulle vara Gud behagligare, än ni annan musik. Detta är en djerf opposition emot naturens lagar, och de persouer, som förfäkta den satsen att rytmisk koral vore templet ovärdig, torde hafva mycket svärt att, emot Mstoriens vittnesbörd och eget musikaliskt samvete, röra sig på sanningens område. Vida lättare kan det pästärnde med godt samvete försvaras, att den fornlutherska koralen, den rytmiska, i sitt oföra