Aftonbladet – 5 december 1865, sida 3

r spelas så, att längre uthållna toner omexla med kortare uthällna, hvarigenom oralen klingar ungefärligen så, som våra ingsamt utförda urgamla nationalsånger, olkvisorna. Emellertid är det just detta ängsätt, som kallas det Srytmis av, Det tgör raka motsatsen af koralens nuvarande, ästan ideligen spondeiska (— —), enaanda i taktförhållandena, hvarigenom den nelodiska tanken ej sällan öfver höfv:an utrattnas och dess verkan försvagas. Hvad menniskan har hört alltifrån unglomen, det blir henne esomoftast ej blott värt, utan antager i hennes tycke jemväl ;rägeln af ett slags helighet. Vid frågan wuruvida det vore gagneligt eller skadligt, s ut i svenska gudstjensten medgifva utföranlet af koraler, hvilka utveckla mångfaldijare och raskare taktförhållanden, än de på sista tiderna brukliga, skola derföre naturigtvis röster höja sig emot nämnda förändring. Man vill höra koralen så, som den frän de späd:ste åren bar förnummits. Enodast sålunda utförd, menar man, är koralen verkligen uppbygelig, kyrkan fullt vär dig samt Gudi sapnskyldigt välbebeglig. Hvarje försök att meddela templets nu brukliga melodier en ökad grod af rytmisk intresse, d. v. 8. mera lif och en mer naturlig deklamation, kallas af det parti, som förer ofvannämnda pråk, Cobehöfligt och orimligt, ja anses nära nog som ett slags helgerån. Koralen skall, så heter det, vara och förbhfva strängt protestantisk. uVi vilja, heter det vidare, Ssjunga äkta lutherskt. Den, som förändrar lutherska koralens ursprungliga sångsätt, d. v8. så som det förnimmes enligt vår koralbok, är i andligt-musikaliskt hänseende en kättare. Dessa ord hafva uttalats såväl af enfalden com af bigotteriet. Likväl döma begge partierna, i det de förmena sig döma andra, i sjelfva verket just sig sjelfva; ty om rytmiska, folkeviselikt klingande koraler i våra dagar fin: o uti kyrkan utföras, så innebure detta på intet vis ett nyhetskrämerit, utan endast ett återgående till protestantiska urkoralens första skick. I detta fall talar historien helt otvetydigt, både genom böcker och notskrift. Det är för att erinra om sådana historiens oomkullkastliga fakta i afseende på fornkorålens beskaffenhet, som jeg uppträder med dessa rader. Under den protestantiska kyrkans blomstringstid gjöngos, åtminstone med högst få undantag, koraler fullkomligt så, som folkvisorna. De allraflesta melodier hade ock ursprungligen tillhört dessa på folkets läppar lefvande sånger. Men ehuru profana och till innehållet ej sällan till och med osedliga, samt derföre kyrkligt-förkastliga, urtexterna än esomoftast befunnos, — melodiernas fullkomliga bibehällande alldeles så, som de fordom hade klingat, påyrkade dock både Luther och hans vänner, en Rau, Calvisius, Senfu Rupf, Walther och andra såsom en nödvändighet. En till kyrkosåvg använd folkmelodi fick aldrig ändras, utan förblef till tektvslörer och tidsmått fullkomligt hvad den förut hade varit. Man fann icke det minsta anstötliga deruti, att öfver psalmdikterna stod tryckt: Sjunges såsom Broder Veits visa, eller också på melodien Skynda dig, Greta!, eller ock som visan Göken föll och slog sig ihjäl?. Luther har endast och allenast, med bibehållande af den ursprungliga melodien, velat förvandla den verdsliga folksången till andlig folksäng; men aldrig äflats att skapa ett nytt musikslag, liknande hvad vi nu för tiden kalla koral. Att våldföra de till kyrkosånger be: gagnade folkmelodierna på eit så oförsvarbg: sätt. att alla deras toner (jemväl de, hvilka tillhörde psalmernas deklamatoriskt mest korta stafvelser), blefvo oskäligt längt utdragna — en dylik illbragd kom aldrig i Luthers tanka. Vilja vi således icke blott inbilla oss att sjunga lutherskt, utan sjunga så i verkligheten, så nödgas vi återgå till reformations-tidens sannskyldiga sångsätt, då detta ännu befann sig i sitt primitiva, af vår tid nästan förgätna, men herrliga skick. Auktoriteter må tala. Man sjöng, så yttrar Layrits, i den första protestantiska kyrkan städse strängt i takt. Hvarje melodi utfördes visserligen, allt efter p almens innehåll, i något mer eller mindre hastigt tidsmått; men den sjöngs dock alltid sä, som en allvarsammare eller gladare folkvisa, med ömsom längre eller kortare uthällna toner. Endast på detta sätt kunde sångarne behörigen accentuera textorden, och de accentuerade äfven verkligen de stafvelser, hvilka erfordrade detta, ikoralen likaväl som i all annan meningsfull och af hjertat sjungen sång. På detta sätt sjöng hela församlingen ända långt in på 1600-talet. När man i vår tid förnimmer röster, som begära bevis på den protestantiska kyrkans fordna, strängt rytmiska sång, — i sanning då tycker man sig hafva att beställa med lika orimliga menniskor som de äro, hvilsa midt på ljusa dagen fordra bevis på att solen skiner. Det är nemligen med talrika historiska facta styrkt och ådagalagåt, att man i den protestantiska kyrkan under en tid af mera än ett halftannat sekel, d. v. 8. ända tills dess ?Darmstadts Cantional? år 1687 blef synligt, icke egde en enda blott halfvägs betydlig samling af kyrko-koraler, som saknade rytmiska melodier. Bestridas kan omöjligen, att de män, hvilka voro vår kyrkas heroer och martyrer, ansägo rytmiska koraler såsom de för folket mest lämpliga uppbyggelsemedel. Reformatorerna ej blott vårdade den lifligt accentuerade och i folkvisans anda sjungna koralen; de an befallde den äfven. Så långt tills vidare Layrit z. På sednare hälften af 1600-talet förändrade sig emellertid det ofvan skildrade Iförhållandet. Då för tiden ansågo musikmästarne sig nemligen ega rättighet att beröfva koralmelodieroa sin riktiga takt; då förlorade hundradetals vackra, lifvande och hjertliga sångböner, hvilka fordom väldigt hade klappat på himmelens port, sin hela ursprungliga musikaliska mening; korteligen Luthers koral förderfvades. Det har under loppet af många Herrans tr att SA hilla aAllmänha.