Aftonbladet – 5 december 1865, sida 3

Riddersmannen. En sång för dagen. (Ur Förposten). Och riddersmannen stod så stolt och från sin höjd såg ned. Han såg en syn, som väckte hans förfäran; En trupp af folkets kärna der framgick led vid led: Hvad viljen J, hvad är väl er begäran ? Då svarade en stämma med klang. så djup och stark: Som du vi hafva vuxit på fosterjordens mark, Att värna den för oss är högsta äran. Ej så J mågen tala; det är ett dristigt ord; Betänken er och sen på mina anor: Min höge ättefader han dog för Sverges jord, I griftekoret stå de tagna fanor; Men, borgersman och bonde, hvad vi jen J väl ? Hos mig låt makten hvila — den gör er blott besvär — Gån stilla, säsom förr, på edra banor! Du länge nog haft makten, oss alla till förfång; Du fick den ej, du tog ur våra händer; Nu våldets dag är slutad och tidens frihetssång Den ljuder högt kring våra gamla stränder. Vi ock haft ädla fäder, som blödt för detta land, Men ofta banesåret dem gafs utaf dens hand, För hvilken du så blindt ditt rökverk tänder. Dock se— vi komma icke att kräfva hämnden ut, Värt valspråk heter: Älska och förlåta; Ty kärlek är den makten, som står till tidens slut, Som löser hvarje mörkrets dunkla gåta, Se här är brodershanden, som räckes dig i dag, Och är du hugstor, ädling, den gålvan älven tag; Långt mer än alla anor skall hon båta! Men riddersmannen tänkte dock så uti sitt sinn Skall allt; hvad en gång vanns jag återbära? Den ärfda vapenskölden, han är ju ännu min, Hvem för väl mina runor så med ära ? ... Den slutna skaran väntar ännu uppå hans svar; Ett ja? — och riddaräran han åter häfdat har, Och framtid skall derom sitt vittne bära. Han dröjer än med svaret — men han ået gifva skal Och manligt för det rätta sig besluta; För fosterjorden kära han kan ej vara kall, — Hvem vill sin hulda moder väl förskjuta? — Han dröjer — han beräknar blott än sin gamla skuld, Han vill den återgälda med hjertats ädla guld, I fröjd och nöd att alla ett må njuta. Maxz. Axelsson.