Aftonbladet – 4 december 1865, sida 2

ståndare. Talaren vore varm vän afrepresentationsreformen och begärde endast uppskof; förhastade man sig nu, så kunde den dag komma, då man ville, såsom Gustaf I förespådde om sig, om det vore möjligt uppgrälva oss ånyo af jorden (skratt). De af adeln som följa sin ötvertygelse (skratt) nej de, som kämpa för sin öfvertygelse, skola icke bli föremål för svenska folkets ovilja, utan stå i samma ställning som förut. Hr O. v. Knorring talade emot förslaget, emedan det skulle medföra parlamentarisk regering, och Danmarks föredöme vore var nande. Friherre Bildt förklarade sig betrakta ståndsrepresentationen med vördnad, ja, med ett slags sonliga känslor; men kunde icke dölja för sig att tidsandan i ordets hättre och djupare mening blifvit den gamla formen öfvermäktig. Utan att inlåta sig på teoretiska spekulationer ville han ur praktisk synpunkt uppställa den frågan, ej om detta förslag vore det bästa möjliga, utan om det vore för det allmänna nyttigt, att det nu antoges, och måste besvara denna fråga med ja. Friherre Sprengtporten medgaf, att ur teoretisk synpunkt många invändningar kunde göras emot förslaget, men aneåg sig böra uppställa den frågan: är det möjligt, att ett ögonblick längre bibehålla en representation, som tydligen saknar stöd i folkets förtroende. Ingenting vinnes genom ett uppskof, men mycket kan förloras. Talaren hyste det bästa hopp, attständernas efterträdare, som icke vore besvärade af så tunga och obäkliga former, skullelätt kunna undanrödja bristerna. Adelns mission såsom politiskt stånd nalkas nu sitt slut, men dess medborgerliga ställning skall stå orubbad. Det vore med glädje talaren för sin del återlemnade en rättighet, som icke tillhörde honom, utan svenska folket. Exc. frih. Ihre yttrade sig mycket lågmäldt emot förslaget såsom varande alltför demokratiskt och hopande brännbara ämnea omkring tronens fot; yttrade äfven något om pressen, såsom misskännande och missbrukande sin mission. Hr de Mare röstade ja, derföre att en mångårig erfarenhet såsom representant, tillförene i borgarestånoet, sade honom att intet förslag har utsigt att bli antaget, annat än ett, som utgått från konungamakten och har folkets enhälliga understöd, såsom fallet är med det nu förevarande. Hr J. A. Lövenborg förklarade sig rösta för förslaget, emedan statsklokheten bjuder att nu verkställa representationsreformen. Nationens vilja är i detta hänseende fullt enig och det är omöjligt att någon längre tid göra densamma motständ, så vida man icke tilltror sig att kunna underirycka pressen, samt undanrödja jernvågarne och de elektriska telegraferna. Kammarherren N. Tersmeden började med att begära proposition på afslag. Det gällde för adeln att värna konungamakt och fädernesland. De som biföllo fingo dela det dryga ansvar konungens rådgifvare ådragit sig genom förslagets framläggande. Talaren ville lägga sig i grafven med lugn i detta afseende. Frib. Klinkowström ville skärskåda pilten i vaggan, och visa att han var missbildad. Förslaget skulle försvaga och tillintetgöra konungamakten, föranleda strider inom och förvecklingar utom landet samt utplåna adeln. (Bitall.) Det hvilade på två lerfötter, myntvärdet och bevillningsförordningen, hvilkas otillförlitlighet tal. sökte att mycket vidlyftigt bevisa genom en detaljoranskning af förslagets paragrafer. Grefve P. de la Gardie uppmanade ståndet i ett varmt, i bevekande ordalag hållet föredrag, att offra sin företrädesrättighet och Hr P. RB. Tersmeden likaledes betonade nödvändigheten för ståndet att för fosterandets skull afstå från ärfda privilegier. Grefve Erik Leijonhufvud förklarade sig imna rösta emot detta lörslag, som vill desradera adeln och lägga makten i medeldlassens händer. Då plenum kl. !4 4 afslöts, tillkännagaf andtmarskalken att trettio talare ytterligare inmält sig. Sedan presteståndet, hvars plenum började 1. 10 f. m. undanstökat åtskilliga remisser, varom under riksdagsafdelningen närmare neddelas, företogs representationsfrågan, då rdet först lemnades åt dr Lindgren, som i tt alltigenom patetiskt föredrag motiverade itt nej med följande trenne, såsom axiomer ramställda skäl: att reformförslaget rubbar len konstitutionella jemnvigten mellan båda tatemakterna, att det ej innebär någon gaanti för en tillfredsställande behandling af le vigtigaste samhällsfrågor, samt att folets hela makt lägges i händerna på en nda samhällsklass (allmogen). Hr doktorn, om visste sig genom ett ja kunna eröfra opularitet och loford från Ystad till Hapaanda, afstod från denna lockande utsigt, ör att följa sin öfvertygelse. Han ville ck respektera andras öfvertygelse, försäkade han. Denna försäkran hindrade hoom dock icke att påstå, att mången, som nligt sin öfvertygelse -kolat rösta nej, kome att göra tvärtom af undfallenhet för en terroristisk agitation. Talaren slöt med n försäkran, att hans nej motiverades blott f Plågande kärlek till den jord, mig fostrat ar och fädrens aska gömmer?. Etfter hr indgren uppträdde professor Ribbing, för vilkens liksom för de öfriges yttranden vi morgon skola utförligare redogöra. Hr R. nn förslaget inkonseqvent, emedan det vackide mellan tvenne principer: de allmänna len och kommunalinstitutionerna. Han an-: ig, att ej en qvalitativ, utan blotten qvantitavskilnad ästadkommits mellan båda kamrar7; klandrade att den regering, som just till! fåterväckt kommunerna, ej vågat taga steget! I senaste. PED NERE et