Aftonbladet – 4 december 1865, sida 2

ligen bli vansinning, att bli drifven til denna förfärliga vitlervalla i sinnena genom sin dödsfiendes elakhet — först detta vore en verklig olycka! Hon ryste till och steg upp. Ett ansigte stirrade emot henne från en gammal venetiansk epegel; det var hennes eget, blekt, förstördt, vildt. Hvad det var likt porträ tet af den italienska damen, och huru väl hon ihägkom mrs Scot:s anmärkning: det ligger en olycka omkring munnen?! Var hon dömd till olycka? Fanns det några vissa menniskor, vid hvilka olyckan hakar sig fast, i hvilkas fjät hon går, lik forntidens furier. Med hela sin kraft förjagade Beatrice denna tro. Hennes andel at lycka hade blifvit henne beskärd afen allgod skapare och man skulle icke röfva den ifrån enne. Hon satte sig åter ned och försökttänka, men tankarne ville icke komma — det var en vild förvirriog af vrede, sorg och hopplöshet. Hans afsigt måste vara att drifva mig till galenskapX, tänkte Beatrice när hon blef lugnare, ty i våra dagar spärrar man icke in rika fruntimmer utan bevis. Och stängde han också in mig inom detta trånga rum. så skulle detta ändock icke föra honom närmare hans syttemål. Jag skulle ändock vara egarinnpa till Caroosie och Antony skulle icke komma ät ett enda öre ef min förmögenhet. Således måste hans plon gå ut på att drifva mig til galenskap. Mitt förnuft är slagfältet, och af ntgängen der beror det, om han eller Beatrie skall segra. Och när hon hade kommit till denna konkInsion, erivret hon sig att det finnes giltiga ärycker, fom ar.gvpa sjalstörmögenheterna. Täyk om mr Gervoise ämöade anlita detta Medel för att främja sin afsigt! Tänk gm vattnet på Kenties bord, som såg