Aftonbladet – 2 december 1865, sida 2

ra att i sådana saker dess mening lemnas tan allt afseende af de tre andra stånden, vilket utan tvifvel i hög grad måste bli ändelsen, om presteståndet ställt sig på n fiendtlig fot mot nationen. Men adeln — den gör ja stora uppoffrinar? Ja, det säges så, och det kän icke ekas att de, som afsäga sig ett personligt rivilegium, för såvidt de högt värdera detamma, göra en uppoffring, om de nemgen betrakta saken ur sin induviduella ynpunkt och icke ur en allmännare. Vill van åter se förhållandet ur det allmännas ynpunkt eller till och med blott ur synunkten af hela adelsklassens verkliga förel, så skola sakerna visa sig helt annorunda, och jemför man den verkliga och edbara vinsten af reformen äfven för adeln ned de mer eller mindre skenbara och inillade fördelarne af det nuvarande tillstånet, så skola de sednare utan tvifvel befinas reducera sig till de allraminsta dimenioner. Vi ha hört en och annan äldre delsman yttra, att han för sin del icke håler det allraringaste på detta företräde, tan gerna skulle offra detsamma, mån att an ändock anser sig böra bevara det för ina barn, för hvilka det möjligen skulle unna innebära en utväg att göra deras taanger gällande och derigenom fortare komma ipp i verlden. Vi vilja nu icke tala om, muru pass fosterländskt ett sådant resonnenent är, men det är mycket ytligt, äfven då let ses blott från den verkliga faderskärleens ståndpunkt. Den verkliga talangen var i ett väl ordnadt samhälle alltid tillälle att göra sig gällande, isynnerhet då n i uppfostran och samhällsställning har mycket stöd, som fallet är med en stor lel af den adliga ungdomen. Och den gör ig gällande på ett mera verkligt och varktigt sätt genom redbart arbete och sådana örtjenster, som skapa ett medborgerligt örtroende, än genom partiljenst på riddarvuset. Det ligger i sjelfva verket något lepraverande uti denna metod att skaffa ig en riddarhusfullmakt för att göra caritre; för att till en början få någon framsång inom ståndet, måste den unge talansen göra sig till ståndsintressets blinde tjenare och fär derigenom redan från början mn skef riktning samt blir föremål för missroende i det allmänna, så att till och med len fullt berättigade framgången framkalar afund, ovilja och bitterhet. Och för len stora mängden af dem, som uttaga polett till riddarhuset, finnes icke i ringaste nån en utsigt att på något sätt bereda sig ördelar. De smärre förmåner, som ligga leri, att hvilken adelsman som helst, genom utt till moderat pris köpa sig en fullmakt kan, utan att ikläda sig några åligganden, för en ängre tid förskaffa sig ledighet från sköande af sin befattning, eller säkerhet mot pysättningstvång, anse vi vara så ringa, att le näppeligen torde tagas med iräkningen. Deremot medför reformen en stor och vigtig samhällsförmån för hela adelsklassen. Såsom förhållandena nu äro, saknar hela adelsklassen representationsrätt i egentlig mening; med undantag af capita och de, som kunna eller vilja begagna sig af den tvetydiga fallmaktsutvägen, äro alla öfriga adelsmän orepresenterade; allesammans (med det ringa undantaget af några få, som idka borgerlig näring) äro alldeles utestängda från den hedrande utmärkelsen att kunna bli gendm -medborgerligt förtroende kallade till verkliga folkrepresentanter. Det är denna stora förmån, som genom reformen beredes adelsklassen i sin helhet och hvilken utan tvifvel i rikligt mått skall komma densamma till del, och längt rikligare, än om man vore oförståndig nog att t. ex. i en öfre kammare bestämma en viss mindre afdelning endast för adelsmän. För denna klass torde sålunda i sjelfva verket fördelarne vida öfverväga uppoffringarne, äfven om man skulle ha blicken företrädesvis fästad på sjelfva klassen. Om det sålunda icke är stora skäl att alltför mycket tala om ädelmod och uppoffrinsar på något håll, så är det dock å andra sidan ganska visst, att ett tillmötesgående från adelns och presteståndets sida afnationens önskningar och förhoppningar skulle i hög grad hedra dessa stånd såsom en ädel oligtuppfyllelse, hvilken vore så mycket nera ärofull, som den skulle stå nästan enam i historien, hvilken eljest vittnar derom, utt kastintressena nästan öfverallt endast ned våld blifvit bragta att ge vika för det stora samfälda nationalintresset. Följden af ett afslag nu på regeringsnaktens och folkets fordringar skulle endast vara den, att saken blefve något upp-. skjuten och att förslaget vid en urtima riks-lsg om några månader komme attantagas. Hvad vore dermed vunnet från de konservatives ståndpunkt? Men huru mycket skulle cse kunna gå förloradt för framtida enigret, samdrägt och fosterlandets deraf beronde styrka? Må derföre hvar och en, gom känner lust utt söka åvägabringa förslagets förkastande, innu en gång tänka sig väl före med afseende på sina egna verkliga motiver och ned afseende på fäderneslandets ställning. Må hvar och en noga ransaka sitt hjerta, om han, fri från egjelfviska syftemål och rån kastandans lidelsefulla, ingifvelser, kan ör den inre domaren rättfärdiga det nej, varmed han förklarar, att detta förslag, med fseende på nationens nuvarande utveckling och fordringar samt i förhållande till det illstånd som nu råder, hvarken är nödigt ;iler nyttigt. Ty detär detta, som skall bevaras, och icke den frågan, huruvida detta örslag är det bästa tänkbara. Med hopp och förtröstan motse vi den desdigra dagen, nedkallande för alla hänlelser. Guds välsignelse öfver vårt dyra, ilskade fädernesland. COTESSRANERNERT GSE Folkfrihetens värn och