Aftonbladet – 2 december 1865, sida 2

och klart uttalade allmänna mening: Hvilketdera viljen I sätta högst, tillgodoseendet af edra ståndsintressen samt edra individuella tycken och betänkligheter, eller uppfyllandet af nationens enhälliga önskningar och möjligheten att åvägabringa den reform, hvars nödvändighet alla erkänna, på sådant sätt, att lugn och laglighet bevaras, en nationel samdrägt ernås samt splittingen och partihatet uppryckas med rötterna? Vi äro djupt och innerligt öfvertygade att denna fråga skall erhälla ettsvar, som skall framkalla gldje, jubel och tillfredsställelse öfverallt i Sverges rike, ifrån konungens borg till den torftigaste hydda; ett svar, som blixtsnabbt skall gå ut öfver hela verlden, af alla den lagliga fribetens vänner helsas med stor glädje, och öka aktningen för denna nation, som på fredlig väg och utan påtryckningar utifrån företager sådana oundgängliga omskapningar i samhällsinstitutionerna, som på de flesta andra håll icke kunnat ske utan våldsamma skakningar och omhvälfningar, och som efter denna reform skall framstå såsom en mönsterbild af politisk sans, sund samhällsutveckling och nationel endrägt. Det är två mäktiga drifkrafter, af hvilka vi i det afgörande ögonblicket vänta det bästa resultat inom de tvenne stånd, der ett motstånd mot reformen finnes, nemligen fosterlandskänslan och klokheten. Deremot anse vi oss, uppriktigt taladt, icke behöfva taga det personliga ädelmodet, den personliga uppoffringslusten så mycket i beräkning. Man har i dessa dagar hört mycket talas om de uppoffringar, som skulle kräfvas af tvenne stånd i och för det kungliga representationsförslagets antagande; det har antagits såsom ett axiom, att dessa uppoffringar skulle vara mycket stora och att man derför framförallt måste vädja till dessa stånds ädelmod, för att de skulle kunna finna sig i reformens genomförande. Detta har blifvit en stående jargon, så att man nästan börjat föreställa sig, att det uteslutande är adeln och presteståndet, som sålunda skola göra eftergifter, under det de båda folkvelda stånden endast ha att mottaga och tillgodogöra sig dessa eftergifter, för hvilket man sålunda är sistnämnda båda stånd föga tack skyldig. Låtom oss dock, innan vi få höra detta tal om de stora uppoffringarne i oändlighet varieras af åtskilliga talare på riddarhuset och i presteståndet, se litet närmare efter, huru det verkligen förhåller sig med den saken. Hvad först avgår bondeståndet, så har detta stånd redan visat sig villigt att göra stora eftergifter och medgifvanden, ja i sanning uppoffringar, i fall man nemligen skulle betrakta det från ståndsegoismens och icke utur medborgerlighetens och fosterlandskärlekens synpunkt. Vi hänvisa till oen adress, som af bondeståndets depu terade i förgår frambars till h. ex. justitiestatsministern. Bondeståndet har redan förut, innan de två första stånden det ringaste velat för sin del lossa på ståndsprincipen, hos sig inrymt betydande kategorier af andra medborgarklasser. Talar man med detta stånds bästa, kunnigaste och mest frisinnade män, så får man höra dem, långt ifrån att hysa någon tanke eller förhoppning om det som de konservative mena med sitt mycket omordade bondregemente?, tvärtom föreställa sig, att det, som man hittills kallat bondeståndet, efter reformen icke torde komma att räkna så många representanter, som nu; men de förklara på samma gång att bondeståndet med fullkomligt lugn lägger ein rätt i svenska folkets händer, öfvertygadf, att allas intressen bäst bli representerade, så snart icke slumpen och kastandan, utan det allmänna medborgerliga förtroendet blir bestämmande i fråga om landets representation. Vi hörde för någon tid sedan en klok bonde resonnera på följande sätt: när jag har en vigtig angelägenhen som jag vill ha genomförd eller evakad, när jag vill ha en sakförare eller annat slags ombud, så ser jag icke i främsta rummet efter, hvad snitt han har på rocken eller hvad brytning han har på rö sten, utan först om det är en rättsinnad och hederlig karl, så att han icke sviker förtroendet, och dernäst om han har förmåga att uträtta någonting. Borgareståndet har också för sin del helt och hållet uppoffrat ståndsegoismen; det har förut gjort det genom att i borgareståndet inrymma en hel hop andra elementer, till och med riddersoch adelsmän; det har gjort det ännu mera genom att bifalla det kungliga representationsförslaget; men detta ständ far aldrig kräft någon tacksamhet för dessa medgifvanden, ty den har betraktat dem icke från något ståndsintresses, utan ur medborgerlighetens synpunkt. Åtskilliga af de framstående ledamöter af Göteborgs kommun, hvilka satt sig i spetsen för den deputation, som hitkommit för att uttala den allmänna önskan om förslagets antagande, hade för nägra år sedan vid riksdagsmannaval ett lika stort antal röster, som tusental af andra stadens invånare hade tillsammans, och de ha nu underkastat sig den uppoffringen att träda fram i första ledet af reformrörelsen, att från den konservativa sidan helsas såsom agitatorer?, för att uppnå den förändringen, att den torftigaste småborgare skall få lika rösträtt med dem. Männe de betrakta detta såsom någon uppoffring, månne de derför kräfva någon tacksamhet? Nej, de betrakta raken icke såsom ståndsmedlemmar, utan såsom svenska medborgare. Hvari består i sjelfva verket den uppoffring, som presteståndet skulle göra, om det nu skulle bli befriadt från en hop verldslica bestyr och få mera odeladt egna sig åt sitt verkliga kall? Detta är ju icke en uppoffring, utan en stor vinst för hvar och en, som verkligen är prest, och till föga fromma för presterskapet måste det ju vara, om det skulle representeras blott af skenprester, som mera intressera sig för frågor om banker, bränvinsbränning, tull och krigsorganisationer, än för sin religiösa kallelse? Fruktlöst skall man invända, att presterskapet dock skulle förlora alt inflytande på kyrkolagstiftningen, ty dels kunna de utöfva det indirekta inflytande, som kommer af deras lära och predikan, AF ar Kahot