Aftonbladet – 2 december 1865, sida 2

stället för den föregående aristokratiska styrelser ormen. Det påstås dock att konung Gustaf III under ina sista regeringsår skulle hafva varit betänkt på utförandet af en demokratiskt-representativ tatsförfattning — men konungens verksamhet ufbröts. — Jag stannar här — jag vill icke längre fortsitta den svenska aristokratiens historia. I alla händelser torde det vara temligen visst att en så oberäknelig och af slump-n beroende kammare som riddarhuset icke kan ge nigot verkligt stöd åt konungamakten, samt att, såsom professor Rydin visat i sin förträffliga broschyr (2:dra häftet sid. 160—162), en verkligt stark konungamakt förutsätter såväl folkets förtroende för styrelsen som en folkrepresentation, hvilken någorlunda tillförlitligt uttrycker folkets upplysta mening. Då inga verkliga skäl för motvilja mot reformen kunna hemtas från riddarhusets behöflighet, borde hvarje patriotisk adelsman med uppriktig glädje nedlägga sitt privilegiura i svenska nationens händer, och dermed förklara, att han icke vill tillmäta: sig ett slags förmynderskap öfver ett fullmyndigt folk, utan är redo att genom arbete och egna förtjenster söka göra sig förtjent af det medborgerliga förtroendet. Det stundande ögonblicket skall visa, huruvida Sverges ridderskap vill afsluta sin politiska historia på ettstorartadt, ädeltoch värdigt sätt. Svenska adeln har, då den gjorde folkets och konungens sak i ideernas tjenst tillsin egen, inskrifvit många ärorika blad i historien. Sverges folk kan icke glömma den andel densamma genom sina utmärktaste personligheter haft i Sverges ärorika tidehvarf, dä Sverge, ledt af hjeltar och snillen, uppträdde för häfdandet af en bland menesklighetens dyrbaraste rättighe-. heter och tillkämpade sig en plats bland Europas stormakter, medan i det inre en rastlös verksamhet utvecklade sig ialla riktningar. Detta tidehvarf hear lagt grund till ep modig förtröstan, som låtit Sverge i farans stund aldrig förlora fattningen; och minnet af detta tidehvarf har mer än en gång ut gjort den grund, hvarvid under mörka tramtidsutsigter hoppets ankare fästats. Vi erinra oss med liflig erkänsla den adel, som vid Pultava blödde och dog vid sidanaf den sårade hjeltekonuvgen ; huru en svensk ädling efter hans däd-genom sin ledning af styrelsen lyckades hela de d-r slagna såren ; huru under frihetstiden svenska udeln, svenska in(dustrien, svenska vetenskapen och svenska vitterheten hafva sina namn gammanflärade med hvarandra. På branten ar sin undergång räddades Sverge 1809 af några svenska ädlivgars manliga. beslutsamhet. D var svenska ädlingar, Som trots det förblödande tillstånd, hväri landet ilåg, djerfdes så införlitva sig med tanken på en förening med Norge, att demna tanke, trots folkets antipati, blef ledstjernan för den politik, som undan: brännivgarne förde statsskeppet i land. Efter ett femtioårigt fredslugn är det åter en annan svensk ädling, som framstår såsom representerande det ärliga, lugna oca fridsamma arbetet för en endrägtig och kraftfull samhällsanda samt ståndssplittringens upphäfvande. Må ridderskapet och adeln nu icke försumma det kanske aldrig återkommande tillfället att inskrifva ett vackert — det allravackraste — blad i sin historia. och dermed efsluta densamma såsom politisk ståndshistoria. I sådant fall skall minnet af allt hvad adelns medlemmar gjort stort och godt för fäderneslandet, allt fremgentståi en förklarad dager och dere: mot minnet af sjelfva det politiska ståndets skröpligheter liksom alla anledningar till split och ovilja helt och hållet försvinna, och adelns medlemmar sålunda finna en längt angenämnre, mera tillfredsställande och i sjelfva verket äfven en mera sannt inflytelserik ställning i samhället.