Aftonbladet – 2 december 1865, sida 2

Tastbundenhet v:a atten uppnaldt, INCH JIN-... väl med bibehållande af ättens eller medlemmearnes företrädesrättigheter; sedan slutligen riksdagsmannaskapet såsom ett fortkomstmedel eller mak:medel förvandlats till en vara som noterades efier kurs, hvilken nu visserligen ej är högre än omkring 100 rdr (någongång har den föryitrats för ett hbalfankare bränvin eller ett par goda becrksömsstöflor), men som varit uppe till 12.000 daler kopparmynt, begynte även jiliva riksdagsmannakallet betraktas såsom er rätt som ej innebar någon af ridderskapet och adel: pligtad, blott berättigad, utt gen. Kan man nu för allvar (å uli en Bådan institution är historiskt införlifvad med och nödvändig för den svenska folkfriheten? Kan det vara någons fulla och uppriktiga mening att den innebär bättre garantier för den lagenliga och förnuftiga friheten och för de i ädel mening konservativa intressena, än en representativ kammare stående i sammanhang med de trån vår urgamla odalmannafrihet direkte härstammande, nu pånyttfödda kommunalinstitutionerna? Besynnerligt är, att man just företrädesvis riktar sina angrepp emot detta kommunalörfattningens sättande i samband med riksförfattningen, som i sjelfva verket utgör det yppersta i det kungliga representationsförslaget, någonting i sanning nationelt, som redan tillvunnit sig främmande folks bifall och i sin tillämpning utan tvifvel skall göra det i hög grad. En af våra största och ädlaste tänkare har yttrat: Öfverallt hvarest, äfven i despotiska stater, spår af en kommunalförfattning finnas, äro de lemningar från en friare bättre tid. Öfverallt hvarest man ett slags privat hushållseller polisbestyr, utan att kommunen blifver en af de enklare formerna för en nations politiska lif, föder man döda reglementen. . Hvad angår påståendet att en institution sådan som ridderskapet och adeln, i sin egenskap af politiskt stånd, skulle utgöra konungamaktens väscntliga och nödvändiga stöd, så skulle vi äfyen i detta hänseende kunna uppdraga en historisk tafla, som visar huru föga nämnde stånd förtjenar detta namn, om också enskilda medlemmar deraf gjort sig väl förijenta både om regeringsmakten och regenterna personligen. Men då man möjligen skulle kunna vara böjd att tillvita oss någon partiskhet i detta hänseende och vi derföre, för att undvika hvarje sken deraf, skulle nödsakas att moderera och väga våra uttryck, så att fulla sanningen knappt skulle kunna utsägas, välja vi i stället ur ridderskapet och adelns protokoller ett yttrande, som derstädes d.28 Augusti 1844 framfördesaf en bland ståndets mest aktade och framstående ledamöter, hvilken start derefter blef en af konungens högtbetrodde män. Han yttrade bland annat följande: Huru tillgick det väl alltifrån Sverkerska och Erikska samt Folkunga ätterna, var det icke ständigt aristokratien, som slets med konungarne om makten, som störtade och mördade dem? Var det icke samma aristokrati, som inkallade främmande kohungar, för att under deras bortovaro ifrån riket ostördt och ensamt få herrska i landet? — Med hvilkens hjelp var det deremot, som fosterländska män återställde Sverges oberoende? Detta återställande, mina herrar, börjades under Sturarne, som kallade de lägre medorgareklasserna till riksdagarne; och det fulländades af den store konung, som hade till valspråk: ?Gud och Sverges allmoge?. Aristokratien undertrycktes visserligen af denne konung, men utrotades icke; — hon fortsatte sina stämplingar, och Gustafs söner och sonsson blefvo dess offer. Hvem vär det väl, som vållade den unge Sigismunds afsändande till Polen, för att uppfostras i en främmande lära och de många skakningar som, i anledning deraf, för fäderneslandet uppkommo? — Jo, aristokratien — men hvem var det, som jemte den yngste af den store Gustafs söner återbragte Sverge till makt och anseende? — det var demokratien. Sedermera börjar (jag medgifver det) ett lysande tidehvarf för den svenska aristokratien, då den visar sig i en sådan: dager, att den aldrig förr eller sednare varit sådan i detta land, och kanske icke i något annat; men dervid förekommer, att den då stod under ledning utaf en af dessa utomordentliga män, hvars like man understundom måste söka genom flera sekler. Lika upphöjd genom karakterens ädelhet, som genom utomordentliga själsförmögenheter, förmådde Axel Ovzenstjerna att till fäderneslandets ära och nytta rikta aristokratiens verksamhet, och tillbakahålla dess tilltag att förtrycka det lägre folket — men den störe mannen hann icke dö, förrän han såg aristokratien åter bemäktiga sig en svag regent, som, snart invecklad i brydsamma förhållanden, ansåg sig böra lemna krona och rike, och dö i landsflykt. Under Carl X ser man aristokratiens begär efter främmande rof och krigisk ära bringa honom och riket i ändamålslösa krig, hvilka visserligen slutades fördelaktigt, men detta endast genom en af dessa ovanliga naturhändelser, som ingen mensklig vishet kan förutse. Jag har nyss talat om aristokratiens mest lysande tidehvarf — efter Carl X:s död inträftade motsatsen — den djupaste moraliska förnedring. Till bevis derpå vill ju ej nämna något annat än den utväg, som. vidtogs för att få fortsätta utöfningen af väldet, äfven sedan konungen kommit till myndiga år. Hon visste nog, denna aristokrati, att den verkliga makten stannar hos dem, som äro öfverlägsna i kunskaper och förstånd, och vidtog derföre, för att behålla denna makt, utvägen att uppfostra den unge konungen I en sådan okunnighet, att han vid äldre år klagade öfver att han, då han tillträdde regeringen, knappast kunde läsa och skrifva. Ovanhga naturgåfvor kunna dock någon gång vid mognare år ersätta barndomens vanvård, och så inträffade äfven nu. Demokratien kallades ännu en gång till hjelp. Riket återvann makt och anseende, och aristok atien måste i tysthet smida sina ränker. Så gjorde hon ock medan Carl XII käm1 rådet när grefve Stenbock skulle skickas till Tyskland med en krigshär, att det vore bättre om ingen enda man komme fram, än att det skulle ske under en anförare så konungsk?. Carl XII föll — aristokratien hade makten, och huru begagnade hon sig deraf? Hon bröt en efter afslutad, för att, sedan våra kuster blifvit härjade, ingå en långt sämre; hon lät på andra si dan våra härar fly för underlägsna fiender och sålde våra ultramarinska besittningar; hon förstod att under det nu började tidehvarfvet genom ränker och tillställningar behålla makten. — Vi veta huru det tillgick! Genom tryckfrihetens undertryckande, i följd hvaraf de valda representanterna kommo till riksdagarne, obekanta med ärendena, genom söndringar, och framför allt genom sekreta utskottet var den orätt så kallade frihetstiden, ingen annan än aristokratiens egen regering. Vi veta huru den fortsattes och slutades. Väl vetande att hon icke kunde bestå utan stöd, att hon icke kunde söka detta hos en konungamakt, som icke fanns, vände sig aristokratien till wfvill inrätta en sådan ånyo, men: endast såsom! pade för Sverges ära. Man känner detta yttrande f omständigheterna fördelaktig fred, som redan var