Aftonbladet – 2 december 1865, sida 2

nspråkslösa sätt, patetiskt förkunna, att enCc lik representationsrätt varit och fortfarande lt ir ett värn för folkfriheten — den sannals och äkta folkfriheten naturligtvis — samt lertill konungamaktens säkraste stöd. Å Vi kunna icke afhålla oss ifrån att gåls lylika förutsedda yttranden litet i förvägls med en kort historisk belysning. Hvad häri yttras om ståndet, gäller alls icke om indi-4 viderna, af hvilka många i förgångna tider li varit och i nuvarande tid äro i hög grad li utmärkta, men af hvilka sednare många utan . ;vifvel skulle vara ännu utmärktare utan : ståndsandans förlamande eller missvisande l: nflytelse — alldeles detsamma som fallet ir med många framstående personer inom l presteståndet. På mångfaldigt sätt är det af våra forskare utredt, att ridderskapet och adeln isin nuvarande betydelse och sammansättning såsom representantförsamling ickeallenast icke är någonting ursprungligt svenskt och nationelt, sammanhängande med vårt folkväsende och räknande anor samman med folkfriheten, utan af ett temligen färskt datum och att man på densamma fulleligen kan tillämpa vårstore, äfdaforskares ord: öfverallt hvar man ser noga till i Sverge äro våra gamla pretiosa vngre än man tror. Historien oem adeln såsom stånd visar, att densamma icke varit någon kämpe för folkets frihet, annat än för så vidt som det i någon mån kunde hänga tillsammans med kampen för ståndets friheter?, hvilket varit hufvudsaken. Vise huru till följd afanspråken på rikets fördelar, utan att vilja vidkännas uppoffringar (?ordet skatta passar ej vårt stånd, heter det i 17:e seklet) man sträfvat att kasta öfver bord hvarje slag af princip såsom grund för adelig rätt och att nivellera all naturlig aristokrati under ett inom sig demokratiskt, ja vid sina tillfällen oklokratiskt korporations-intresse. När i medeltiden adeln möter oss såsom en kår af ättstora jorddrottar, förstärkt med den del af den sjelfständiga jordegareklas sen, som hade räd och militärisk uppfostran för att kunna göra krigstjenst till häst, och hvilka genom sin samhällsställning voro befogade och egnade att hafva det förnämsta ordet vid allmänna angelägenheters handläggning, framstår den redan i reformationsseklet med anspråk på adelig rättighets bibehållande, utan offentlig skyldighets fullgörande. Johan III gaf dispens ifrån rusttjenst såsom vilkor för adelig rätts åtnjutande, och under tidernas lopp dispenserade eig de adeliga män, som kunde fullgöra rusttjensten, genom det sätt hvarpå den fullgjordes äfven derifrån, men de fortforo det oaktadt att bibehålla den afrusttjensten betingade skattefriheten. Syenska bonden och hans söner fingo både skatta och uppoffra sitt lif för fäderneslandet. Svenskå adeln såsom stånd ville anse sig privilegierad från skyldigheten att fullgöra någotdera, om ock bland desamma män i statens tjenst såsom individer utmärkte sig. För mera än ett sekel sedan har rusttjenstskyldigheten blifvit förvandlad till en obetydlig fastighetsskatt, som nu drabbar såväl adelig som ofrälse egare. Den andra skyldigheten, nemligen riksdagsmannapligten, ålades adeln ursprungligen att mangrannt fullgöra. Alla adelsmän skulle infinna sig på riddarhuset, för att antingen såsom ähörare eller deltagare bivista riksdags-öfverläggningarne och såmedelst bilda sig till dugliga statsmän. Huru gick det härmed? Adeln infann sig icke, ej en gång under Sverges stora tid, hvarföre förordningar om böter för uteblifvande, uppmaningar till landshöfdingarne, att tillhälla dem att komma, utfärdades; men intet bjelpte. Man måste derföre 1655 inskränka skyldigheten att infinna sig vid riksdagen till en för hvarje adelig ätt. Men adeliga privilegier fortforo att tillkomma alla i ätten. Med denna föreskrift var emellertid en viss ordning införd, som i samband med klassindelningen, hvilken gaf innehafvare af baronier och grefskap, samt de i rikets råd nyttjade adelsmäns söner öfvervigt vid besluts fattande, af ade In bildade en ordnad aristokratisk representationsafdelning. En naturlig aristokrati fanns, och jemte den de lägre adeliga ätterna, som infunno sig genom medlemmar hvar af sin ätt, der ej laga förfall, hvartill på denna tid räknades förrättning i statens tjenst, hindrade alla ät tens medlemmar att infinna sig. Endast under detta vilkor fingo fullmäktige användas. Den naturliga aristokratien försyndade sig mot sitt land; den lägre adeln, hyllande jemlikhetsläran uppåt, men åberopande aristokratiens nödvändighet nedåt, slöt förbund med konungen och de öfriga stånden för att krossa den högre aristokratien, men ock för att, sedan detta skett, kunna göra en aristokratisk korporationsstyrelse gällande nedåt. Nu måste alla medel användas för att hålla korporationens makt uppe. All privilegierad jord skulle, oaktadt skattefriheten blifvit förvandlad till en realrätt, tillhöra adeln, alla tjenster med dess medlemmar beklädas, vid riksdagarne borde adeln berrska, och till bibehållande af blodets renhet skulle giftermål emellan frälse och ofrälse förbjudas. Frihetstiden är det tidehvarf, då man sökte förverkliga detta program. De öfriga ståndens vakenhet redan under denna tid hindrade dess genomförande. Sjeltva programmets uppställande och försöken till dess genomförande voro egnade att utveckla frihetstidens förderfliga statskonet. Att vinna glans genom lånta fjädrar, ytlig verksamhet och andras hjelp att vinna rikedom till upprätthållande af denna glans genom medel, som af sedlighetsmedvetandet stämplas såsom vanhederliga, var säväl den yttre som inre politikens karakter i de mäns händer. som efter Horn blefvo riddarhusets och statens ledare. Att en sådan politik skulle både betingas af och än ytterligare utveckla ridderskapets delns principoch regellösa sammanof FÖR