Aftonbladet – 1 december 1865, sida 2

ståndet framställda förslag, som afser att enligt norskt föredöme åt folkskoleinspektörs-institutionen gifva den utveckling, som enligt vår mening är nödvändig, om dermed ändamålet skall i någon väsentligare grad vinnas. Motionären föreslår nemligen, att till folkskoleinspektörer endast må förordnas personer, som ej af andra befattningar äro förhindrade att åt inspektionen egna sin tid odelad. Dödsstraffet, för hvars afskaffande ett helt riksstånd en gång uttalat sig, har vid denna riksdag varit föremål för tvenne motioner. Den ena, väckt af Rosenberg i bondeståndet, föreslår att nu gällande stadganden om dödsstraffet ej skola tillämpas under loppet af tio år. Frågan om dödsstraffets afskalffande, uppförd på dagordningen, såsom den är såväl hos oss som i flera andra länder, skall förvisso ej uteslutas derifrån, innan hon blifvit löst på det sätt, förnuft och rättfärdighet fordra. Redan alldeles afskaffadt i Europas yngsta stat, Rumzenien, liksom i Toscana — der det redan i förra seklet en tid var upphäfdt — i tre tyska stater (Oldenburg, Nassau och Anhalt), i två schweiziska kantoner (Freiburg och Neufchåtel), i en sydamerikansk stat (Nya Granada) och i tre nordamerikanska stater (Rhode Island, Michigan och Wisconsin), tår det allt flere och flere motståndsre i de stora kulturstaterna: såväl i Frankrike och England, som i Tyskland, der dess afskaffande utom i ett par fall upptogs i de af Frankfurterparlamentet utarbetade Grundrechte, och Italien, hvars deputeradekammare detta år beslöt dödsstraftets upphäfvande utom för militäriskt myteri och för stråtröfvare. Äfven i Danmark står frågans afgörande för dörren i och med det förslag till ny strafflag, hvars behandling ej fullständigt medhanns i förra sessionen, men som under nuvarande samling förmodligen skall komma till afgörande. Det andra förslaget vidkommande dödsstraffet, väckt på riddarhuset, går åter ut på — dess verkställande medelst guillotine; och lärer väl sålunda motionären ej vänta sig dess snara afskaffande. I den frågan påräkna vi att få höra landshöfdingen Erik Sparre contra landssekreteraren Curry Treffenberg. Att dömma af det mer än besynnerliga sätt, hvarpå bemälde grefve och londsh. i dessa dagar citerat franskarevolutionens historia, skulle det neml. ej förvåna oss, om han af det myckna lösa pratet om denna. verldshvälfning äfven tillegnat sig sagan om guillotinen såsom ett af revolutionens mest infernaliska påfund?, enkom uttänkt derföre att man ej hann nog fort med handkraft expediera folk ur denna verlden. Sanningen är, att påfundet på sin tid var — vi hade så när sagt — en välsignelse; ty dödsstraffet, som under monarkien utbildats till en rik variation af den ohyggligaste tortyr, blef med dess införande lika för alla dermed belagda brott. Förut var halshuggning förbehållen åt adelsmän, medan galgen. väntade vanliga dödliga. För svåra förbrytelser var dödsstraffet med utstuderad gryinhet qvalificeradt: vid s. k. religionsbrott bålet; för kungamördare ecartellement, d. v. s. att delinqventen slets sönder af fyra hästar; för lönmördare och stråtröfvare rådbråkning. Revolutionen röjde bort denna fasaväckande råhet. Ar 1790 beslöt nemligen konstituerande församlingen, på förslag af doktor Guillotin, deputerad vid alla tillfällen samt verkställas medelst maskin. Härmed vända vi oss från riksdagsangelägenheterna, endast ytterligare erinrande om det alivarsamma motstånd, som mött den kungliga propositionen rörande landtförsvaret, samt om franska handelstraktatens framläggande. sista månaden varit förtretligare än någonomval i hufvudstaden; de ha lidit den smäleken att se landets tulluppbörd växa betydligt i följd af franska traktaten; de ha måst uthärda, att frihandlarne, långt ifrån att duka under för det bråda förderf, hvarmed den :store Rydqvist hotade dem, tagit saken kallt och helsat vår statsekonomiske Don Quixote med ett homeriskt löje; de ha siutligen endast förmått beklaga, men ej förhindra, attnorska storthinget antagit franska der rönte, alls icke hade sin grund i protektionistiska, utan i rent formella betänkfranska traktaten. Man har emellertid sett, att i andra länder protektionisterna verkligen båae lärt? sig ett och annat och ?glömt? sakna ej all förhoppning, att våra skyddstullsförfäktare skola en gång gå samma väg; och derföre må här till deras tjenst erinras om, hur deras själsfränder i Frankrike tagit reson, helst detta på det närmaste sammanhänger med den skandinavisk-franska traktatens historia. Från början af 1840-talet uppstod i Frankrike en stark agitation mot protektionssystemet, ledd af sådana män som Rossi, Say, Blanqui, Chevalier, Wolowski, Bastiat m. fl. Frihandelssällskaper bildades i en mängd städer, t. ex. Association centrale pour la libert des changes i Paris, och till organ för frihandelsmännen grundlades den berömda Journal des Economistes. andra sidan försummade ej protektionisterna att bilda en Comitg pour la defense du tra vail national och att uppsätta en Moniteur industriel; ja, de skydde ej ens att bland fabriksarbetarne sprida upphetsande plakater, der det bland annat hette, att de franska frihandlarne endast ville gynna Englands intresse och ruinera Frankrike, på det att England måtte kunna herrska öfver ar I mt för Paris, att dödsstraffet skulle vara lika! Protektionisternas törniga bana har under sin. De ha blifvit i grund slagna vid tvenne : traktaten, och att den motsägelse, traktaten ligheter. Det är alltsammans rätt sorgliga premisser till den förestående, ännu sorgli-. gare konklusionen: rikets ständers bifall till åtskilligt, som ej var värdt att minnas. Vil: