Aftonbladet – 1 december 1865, sida 2

erson var deras verktyg, och, hvem vet, anske är han det ännu. Jag står ensam, om icke Gud hjelper mig, så är jag förlorad !? Gud hjelpe oss begge! ropade mrs Gervoise i djup förtviflan. 40 Beatrice! skall himlen någonsin förlåta mig att jag gifte mig med denne man? Beatrice svarade icke. Hon stödde armbågarne mot sina knän och hufvudet i händerna. Hon kände sig bedröfvad — bedröfvad till döden, och svag som ett barn mot sina fiender. Ack, hon hade haft en lång strid mot sin förföljare, och just i det ögonblick hon som bäst behöfde det, kände hon sitt friska mod utslitet. Och slutet af dagen var icke egnadt att stärka hennes mod. Om mr Gervoise hade försökt få inträde på Carnoosie eller ej, visste Beatrice icke, men omkring klockan 4 på eftermiddagen förs.ann portvakten ur sitt rum och lät icke vidare se eller höra af sig. Jag förmodar, att han i honom har ett oodt vittne emot mig, tänkte Beatrice. Jag märkte att karlen såg skarpt på mig, när jag tillsade dem att inte släppa in mr Gervoise — ja, han kommer nog att spela en vigtig roll vid ransakningen om huruvida miss Gordon af Carnoosie befinner sig vid sina sinnens fulla bruk. Jag tycker mig ha läst sådana der vittnesmål. Hon såg vild och upphetsad ut o. 8. v. Ja, han blir nog ett bra vittne. Andra måtte dock ha funnits som voro lika bra, ty tre andra tjenare troppade af, den ena efter den andra, innan dagen var förliden. John och några få till, som kanske hade befunnits för obetydliga att muta, eller som voro för rädda att taga ett så afsörande steg, stannade qvar.; Beatrice gjorde sitt bästa att dölja dette ölycksbå