Aftonbladet – 29 november 1865, sida 2

CISA PIG MUUT ORD, MIT BER MER BE blir representeradt. Att häruti likhet inträder tillägga vi en stor betydelse för utvecklinogen ut det fria sambandet meilan folken gjelfva. Det är mycket få som oupphörligt iölja med tilldragelserna i bröaralandet och de dagliga, ofta lärorika förhandlingarne der. De flesta hemta hela sitt omdöme från hvad som rörer sig ivom nationalförsamlingen, från dess handlande oner, dessas anda och gerning. Men fven detta kan blott ofullkomligt uppiattas, så länge häri inblandar sig så mycket, som för oss är främmande och obegripligt och som till och med stöter mot våra mest grundfesta känslor för medborgerlig rätt länge vi sväfva i ovisshet om huruvida det är svenska folket som i verkligheten för ordet och har makten. Så länge kan det ick2 en gång bli fråga om så mycken uppmärksamhbet och intresse, att derur kan framväxa någon verksam sympali, i stärd att framkalla ett verkligt behof att söka undervisning och föredömen, styrka och stöd af svenska mäns sätt att handla och och vandla. Det är vet lefvande betraktandet of det stora som skall uppväcka sinnet till att följa med i det mindre. Vär sympati för Svw är nu byggd blott på beundran fir brödrafolkets stora minnen, slan af vår slägtskap och ea slutsats från några bekanta till många mindre bekanta sidor af folket och förhållandena, nägonting liknarde den längtan man känner alt göra närmare bekantskap med en person, hos hvilken man händelsevis haft tillfälle att iskttaga nägra ansläende drag. Men detta är ett för obetydligt resultat af föreningen pu, efter det mer än 50 år hänsvunnit. Aflägsnandet af allt, som står i vägen för en daglig och närmare bekantskap, bör derföre bli just den förnämsta uppgiften för maste tramtiden. Att den skall bli rik på goda resultater, derom är intet tvitvel. Har man följt Sverges utveckling på sednare tiden, skall man snart bli uppmärksam på i huru mänga hänseenden den sammanfaller med vär egen. Vi skulle kunna draga n tta af erfarenheten derifrån bättre än någon annan, emedan den år byggd på likartade förhållanden, och vi kunna med mera trygahet taga landets offentliga åtgärder till mönster, emedan de sä ofta äro grundade på samma erfarenhet. Då vi i norskt intresse hysa hopp om en snart inträdande förändring i brödrarikets representationsförhåilanden, så är detta tilllika grundadt på en annan omständighet. Skall den nu så gamla striden om litsvilkoren för svenska samhällets ordnande ännu längre forifara, så måste det inre missnöjet, som under tidernas lopp samlat sig, alldeles nödvändigt tillväxa istarkare grad. En säde i sinnesstämning kan emelver hufvudet, hvilka hysa den, så att den sanna orsaken dertill understundom råkar komma ur esigte. Erfarenheten visar både att de lyckligaste folk äro de bästa grannar och att man i det privata lifvet då och då låter sitt missnöje flöda öfver sina oskyldiga närmaste. Ar det så alldeles utan, att icke något dylixt vid ett och annat tillfälle gjort sig gällande våra fria institutioner, vårt lyckliga samfundslif. Detta kan i visst hänseende smickra vår nationallåfänga, men godt och gagneligt kan det icke vara för oss; det skulle vara bättre för begge parterna att ha intet att afundas hvarandra. Vi önska representationsförslagets framgång står. Sverges inre styrka är mer än hältten af unionens styrka, men reformens uppskjutaade tförteger nationen bruket af dess fulia kraft och hämmar i hög grad ökandet af dess styrka. Detta kan ske på flera sätt. Det kan ske derigenom, att den nationella verksamheten förlorar sig så i sträfvan efter det ena stora målet, att alla andra komma att bli lidande derpå, i det de antingen mäste stå ullbaka för detta eller bli behandlade mindre omsorgsfullt. En af de två saker, nvarpå både konung och folk i Sverge halva uppmärksamheten riktad är utvecklingen af rikets försvarsväsen, en sak som också är en lifsfråga för unionen. Man bar säkerligen icke så orätt då men fruktar för ait aigörandet at detta vigtiga ärende kan komma att förhalas intill dess representationslrågan är ordnad. Vi ha nyligen sett Aitonrbladet förklara, att under närvarande förhållanden, medan representationsirägan r på dagordningen, dev icke torde vara ändamälsenligt av behandla så vidt omfattande och svära militära reorganisationsarbeten, som dem, hvilka nu äro för de försaralade ständerna framlagda, och denna mening tyckes ha sina gosa skäl. Vidare törlamas utvecklingen derigenom att ?partisjukan? griper owkring sig i landew styrelse; det är ofta just äe basta planer twll främjandet af de helas väl, som krossas mot denna stötesten. Och slotligen bereder inre split, ju längre det varar, mera ulifälle för främmande mukter att uötva inflytande på de iore rådslagen. Det finnes en stormakt, för hvilken försök i denna unliga, och man har riktnivg höra till det stondom upptäckt iörsöken först samtidigt med verkuiugarne. Vi ha ytterligare tt skäl att i unionens intresse vuska retormens snara verkställighet. Detta skäl berör sjeliva relormeus karna. Är det en nödvändighe: för våra bröder at se sig verkligt och sanat representerade i nationaltörsambngen, så är det vill mycket gsga för den betint föreningen, art vi fiuna det svenska tolket der. I Ila frågor, som angå det ömsesidiga f hällasndet, är det at olvervägande vigt, au huru vi skola söka der räta uttryc ket de nationella åsigterna i Sverge, — Vi ha en gång vid eit betydelsefullt tillfälle blifvit Otverraskade ai den sinnesstämning. Sverges ständer ådagalade emot oss, och med den tiden i friskt mune inse vi, au det skulle ha varit mycket battre, om vi hade blivit varskodda i tid. Men deitu skulle vi också sannolikt ha blivit, om Sverge redan då hade lån den nu föreslagna folkliga representationen; ty det är anled omg att tru, att man under en sådan författning lättare skulle ha förstått gitva luft on olkalla då dr osna khänalarn. Anh vv mellan svenskar och norrmän? Vi hörajs ibland de förre uttala en vi-s afund öfver äfven för unionen, sådan som den pu be-!s k