Aftonbladet – 28 november 1865, sida 2

Jat ar uppnolvet tll det engelsKa tyakKamlmarsystemet. Till jemförelse kunna vi påminna om analoga förhållanden i andra länder. I Sverge var det partistriden inom de storas läger, som gaf plats vid adelns och prelaternas herredagar åt ombud från kommunerna (härader och städer); ett herrcparti behöfde i någon mån folkets stöd mot mottpartiet och tog detta stöd i anspråk, men följden blef att herrarne sedan fingo finna sig i att något dela makten med folkets representanter, sedan detta härigenom kommit till medvetande om sin betydelse och styrka. För att finna det stöd för sin utländska politik, som herremännen ej förmådde skänska honom, kallade en fransk konung ?det tredje ståndet? till delaktighet i riksdagen. Phenix-talarens påstående, att man hittat på tvåkammarsystemet, för att i öfre kammaren (den äldre af båda!) skapa ett konungamaktens stöd mot den penningbeviljande och — penningsnåla tolkrepresentationen (den sednare tillkomna nedre kammaren !) lärer sålunda ej vara rätt öfverensstämmande med hvad historien berättar. Ivåkammarsystemet har ej sitt upphofi någon rättsfilosofisk teori; de förhållanden, hvaraf det en gång framkallades, äro helt andra än talaren uppgifvit; och dessa för hållanden existera ej numera. Häraf må man dock alls icke förledas till den slutsatsen, att tvåkammarsystemet skulle sakna inre sanning, eller att den nu allmänt rådande åsigten om dess riktighet är oberättigad, är ett i efterhand uppgjordt sofistiskt försvar för ett historiskt fait accompli. Ty det är någonting i samhällslifvet allmänt förekommande och lätt skönpjbart, att dess institutioner från början skapas instinktlikt, att det politiska begreppet, teorien kommer efteråt, samt att menniskan först småningom lär sig fullt förstå, hvad hon redan, ledd af en förnuftig drift, utfört. Med ett ord: det ekenbart tillfälliga i den yttre anledning, som gifvit upphof åt en samhällsinrättning, kan ej i och för sig gålla såsom vederläggning af de grunder, som det reflekterande förståndet efteråt angifver för dess förnuftseller ändamålsenlighet. Det visar sig också, att tvåkammarsystemet blifvit i nyare tider, under långt framskriden politisk bildning, allmänt antaget. Hvadan detta? Man mäste ha funnit några deri inneboende goda egenskaper. Men, månne skälet är det, som den citerade talaren uppgifvit, att man i första kammaren sökt ett stöd för konungamakten?? Vitro, som redan sagdt är, att skälen äro helt andra. så . Främst bland dem stå de, som friherre De Geer lika träffande som kort uttalat i sitt berömda. anförande till statsrådsprotokollet i frågr om förslaget till ny riksdagsordning. Utgående från den grundsats, att en national-representations nödvändigaste egenskap är ?tt vara ett sannt utiryck af änkesättet hos majoriteten af den politiskt nande delen af nationen, men att detta tänkesätt, med alla sina vexlingar, icke bör hafva makt att göra sig gällande förrän visshet vunnits, att det utgör majoritetens öfverlagda och varaktiga tanka; samt att en lagstiftande församling, liksom hvarje annan mensklig makt, behöfver vid sin sida en jemlike för att icke, förr eller sednare, urarta till ett envälde, som sätter sin egen maktfullkomlighet framför sanningens och rättvisans, afser förslaget att å ena sidan från valrätt till representanter icke utesluta andra oförvitliga medborgare än dem, hos hvilka något politiskt intresse icke kan förutsättas, sämtatt åt flertalet af de väljande lemna den afgörande öfvervigten, men att å andra sidan, i likhet med hvad som allmännast erkännes lämpligt, iördela representationsen i två kamrar, på ett sätt, som på samma gång förekommer förhastade beslut och tryggar det beståendes rätt.? Till detta mästerstycke af motivering är föga eller intet att tillägga, som ej vore blott en närmare utveckling af det redan sagda. Att tvåkammarprincipen i nyare tider allmänt antagits i ombildade eller nybildade författningar, förklaras tillräckligt af dessa skäl. Den har betraktats såsom en naturlig och gifven sak. Men sannt är, att man man stundom i tillämpningen förfalskat denna princip, i det man velat gifva första kammaren, uiom sin allmänna uppgift, ätven det biändamålet att utgöra ett stöd för konungamakten?. Phenix-talaren gillar dessa representativa inrättningar deri kamrarne företett en i deras natur gruniad karaktersskilnad?. Men han har dervid alldeles glömt, hvad historien Jär om följderna af försöken ati göra folkrepresentationens öfverhus till, ej ett organ för den förnuftiga folkviljan, såsom det bör vara likaväl som underhuset, utan till ett blott och bart eko af regeringsmakien. Och likväl berättar hisiorien ed hög röst, att dessa försök varit olycksbringande, att man dermed ästadkommit motsatsen af hvad man åsyftat, att det konstlade ?stödet? ej förmått hälla sig sjelf uppe, än minure förläna konungamakten nägon styrka, utan iastmer fallit med deona, sedan det just hjelpt tili att förbereda fallet, Det är en allvarsam lärdom, värd att ihågkommma. Bevisen ligga nära till hands; och eaken är mycket naturlig. Den är naturlig, ty dessa försök måste framkalla en första kammare, som genom en vid klyfta skilts från nationen, i hvilken folket icke alls hört sin röst återljuda, ej sett sina intressen vårdade, sina önskningar aktade, i hvilken det således ej funnit sig i ringaste män representeradt, utan blott en blindt lydande skyddsvakt för ett regeringssystem, stridande mot dess vilja. Dessa konstgjorda öfverhus ha satt sitt afregeringen dikterade nej mot folkets förhoppningar, och derigenom förverkat det förtroende hos folket, som i kritiska ögonblick — då laglighetens gränser öfverskridits eller sädant varit nära att ske — ensamt skulle kunnat bereda ät deras åsigter och beslut någon uppmärksamhet, någon aktning och inflytelse. Sjelfva förblindade, ha de styrkt regeringar, som framhärdat på förderlvets väg, 1 deras förblindelse; och förderfvet har