Aftonbladet – 28 november 1865, sida 2

STOCKHOLM den 28 Nov. Första Kammaren enligt det hvilande representationsförslaget. Den reformtiendtliga kritiken af det hvilande representationsförslaget har visserligen länge sedan vänjt oss att utan förunran höra mångahanda ting, som viej kunnat på förband föreställa oss eller ens ana; och likväl blefvo vi öfverraskade af att finna en talare på Phoenix-mötet, om ej uttryckligen anfäkta sjelfva tvåkammarsystemsprincipen, så dock för egen del alldeles susendera sitt omdöme derom och liksom antyda, att dess tillämpning här i landet vore ett experiment, hvaraf utgången ej kunde så alldeles säkert beräknas. Vi vilja ej lägga nägon synnerlig vigt deruppå, att nästan alla konstitutionella stater untagit tvåkammäårsystemet, så att — sedan Schweis år 1848 ombildat sin författning, och sedan dauska helsiatsförfattningen af 2 Oktober 1855 efierträdts af den reviderade grundlagen af den 18 November 1863 — numera endast Grekland, helt nyligen, omfattat enkammarsystemet; hvartill måhända kan läggas, att norska representationen är i viss mån ett maskeradt enkammarsystem eller företer en blandning af båda principerna. Vi vilja, som sagdt, ej tillmäta detia faktum någon stor betydelse; ty dei allmänna antagandet af tvåkammarsystemet utgör visserligen ej. något fullständigt bevis för dess förträfflighet, om det ock innebär en stark anledning att noga pröfva, innan man hyllar hvad hiutills är ett undantag framför det som ännu är regel. Vigtigare är, att de folk, som förstätt upprätta en första kammare, den der utgjort ett madererande och konserverande element på samma gång som den sjelf känt sig vara utgången från folket och af detta erkänts såsom dess organ, verkligen häraf befunnit sig väl. Liksom erfar nheten sålunda talar för tvåkammarsystemet, förordas det äfven af förnuftsskäl, hvaremot erfarenheten ej särdeles vittnar till fördel för enkammarsystemet, hvilket mest försvaras med argumenter, som reducera sig till detta: ju enklare, ju simplare, som i grunden är ett däligt bevis. Då vi i det följande komma att något närmare sysselsätta oss med tvåkammarsystemet såsom sådant, sker det likväl ej för att bemö:a ett tvifvel om dess riktighet, som näppeligen lärer delas af många kon: gervativa och som svårligen skall utgöra någon dräpande invändning mot det hvilande reformförslaget. Anledningen ären annan, Den antydde talaren yttrade nemligen, att man ?tagit sin tillflykt till tvåkammarsystemet? i ändamål att inom representationen viona ett stöd för konungamakten?. Det är detta påstående som krätver en granskning, ty häri ligger ett betydligt misstag, och detta misstag synes utgöra en hufvudsaklig anled ning till talarens ogillande dom öfver det kungliga representatiorsförslaget. Det lilla försök i historiens filosofi, hvarpå talaren inlätit sig i och genom nyss citerade sats om tvåkammarsystemets anledning och ävdamål, är tyvärr behäftadt med det felet, att ha historiens vittnesbörd er ot sig. Ser man på tvåkammarsystemets första historiska uppkomst (Evgland), så måste mexdgilv: 8, utv det för siu ulivaro ej har au tacka någon sådan beräkning, som talaren angifvit, utan vissa i samhällsutvecklingen faktiskt gifno omständigheters tvingande kraft: det var den till sjeltförsvar mot kunglig laglöshet och absolutism kämpande engelska aristokratiens nödtvungna eftergift åt förut ej med politiska rättigheter utrustade medborgareklusser ; för att ej förlora, i kampen med konungamakten, allt hvad hon af polnisk rätt och makt egde, delade engelska apistokratien denna rätt och denna makt