Aftonbladet – 28 november 1865, sida 2

taga landets öde i sina händer. Nedan pärerna funderade på att erkänna hertiginnan af Orleans såsom regentinna, insatte deputeradekammaren en provisorisk regering fa. martine, Louis Blanc m. fl.); ingen mennieka brydde sig om hvad pärerna tänkte eller företogo, och ett dekret af provisoriska regeringen förbjöd den 26 Februari helt enkelt deras sammankomster! Så gick det med konungamaktens stöd?. Orleanerna flyide, konungadömet hade fallit, dess stöd, pärskammaren, var bortsopadt; och på den gamla sambhällsordningens ruiner reste sig republiken med cn vald president och en nationalförsamling på en kammare. Det preussiska herrehuset har ej ännu hunnit helt och hållet ruinera den konungamakt, till hvars ?stöd? man upprättat detta folkfiendtliga junkerdöme, besjäladt af medeltidsfeodalismens sämsta traditioner. Men — vestigia terrent. Det har varit regeringens trogna medhjelpare i de otaliga kränkningar af författning och lag, i den godtyckliga beskattning, i de ihärdiga förföljelser mot hvarje. yttring af politiskt frisinne, hvilka bragt konungamakten i öppen fiendskap mot folket och dess representanter, och hvilka förr eller sednare måste leda till en katastrof. Och hvad lär man af händelserna i Spanien, af dess nästan permanenta revolutionstillstånd, om de från folket ?karaktersskilda? pärskamrarnes eller senaternas förmåga att stödja konungamakten och ut göra en garanti för en lugn sambällsutveckling? Det är visst föga värdt att tala om något politiskt lif, om en folkrepresentation med någon auktoritet i det nuvarande kejserliga Frankrise; men hvad deraf finnes, tillhör dock uteslutande den lagstiftande kåren, medan den kejserliga senaten är intet annat än en tom statsdekoration, som i ett kritiskt ögonblick skall sakna hvarje spår af inflytelse och blåsas bort af första flägt från — gatan. Må man derföre lita tvåkammarsystemet? förblifva hvad det är ämnadt att vara, och ej förfalska dess princip genom att ålägga det en för detsamma främmande uppgift. Ämnad att utgöra, likaväl som nedra kammaren, en organ för folkviljan, och särskildt ett uttryck-af de mera konservativa tendenserna vid sidan af reformifverns rastlösa rörlighet, en garanti för den grundliga pröfningen och undersökningen samt en bom mot öfverilningar, kan första kammaren ej ikläda sig skepnaden af konungamakstens högtbetrodda ?stöd, utan att dermed förspilla sina resurser. Den historiska erfarenheten är i detta afseende tydlig nog. Hade talaren på Phenix-mötet haft denna erfarenhet 1 minne och ej låtit sig leda af en förutfattad alldeles grundfalsk teori om tvåkammarsystemet eller varit förledd af den dekorativa ståtligheten hos pärskamrar, herrehus, adliga senater m. m., så skulle otvifvelaktigt hans betänkligheter mot det hvilande representationsförslagets första kammare blifvit ringa eller inga — åtminstone blott invändningar mot detaljerna, ej mot principen. Ty det hör till detta förslags största förtjenster, att det vill skapa en första kammare, så till vida ?karaktersskild? från den nedre, att den kan utföra det värf, som rätteligen tillkommer en sådan institution — utan denna skilnad skulle tväkammarsystemets resultat endast blifva onödigt besvär och tidsspillan och dess öfre kammare ett slags politisk förvisningsort — men ej genom et: gapande svalg söndrad från nedre kammaren och från folket, eller från begynnelsen bragt i opposition mot de re-l presenterade. Tilsatt af dem, hvilka utgöra eliten af folkets ledare och förtroendemän i den mångfald af allmänna angelägenheter, som äro gemensamma för ett helt län, skall den sjelf blifva en sådan, ännu mera sofrad elitkår, som, uppburen af allmän tillit, inom sig sjelf eger vilkoren för sjelfständig hållning och ej behöfver eller vill hos regeringen söka ett ryggstöd lör trots mot det folk, ur hvars leder den sjelf utgått, Försöket är ej eller alldeles nytt: förebilden återfinnes i Hollands författni första kammaren väljes af provincialständerna — hvilken usder sistförflutna halfannat årtionde visat sig hälla profvet. Under den författningsstrid, väsentligen rö rande första kammarens (landstingets) sam mansättning. som sedan freden i Wien förlidet år pågått i Danmark och ännu ej är slutad, har man haft mängfaldig anledning att beklaga, att den hänvisning till länsrepresentationerna såsom basis tör riksrepresentationens första kammare, h.ilken innehålles i 41 af Danmarks Riges Grundlov af 5 Juni 1849 — ?Naar en ny Komwunallov er given, kunne Landsthingsvalgene ved Lov gaae over til de större Kommunale (Amtseller Provinds-) Raad? — ej under mellantiden mellan 1849 och 184 blifvit realiserad. Hade det skett, skulle den uanska författningsfrågan enligt all sannolikhet nu vara til! allmån belåtenhet löst. Hyser man, i likhet med en af de konservativa talarne å Phenixmötet, den tron, att framtiden skall till allt större och större kretsar utsträcka de politiska rättigheierna; tror man säledes, att hvarje folkrepresentations nedre kammare skall utgå från en städse växande väljarekår; så blir det ock med hvarje dag mer och mer orimligt och farligt att skapa sådana från folkmajoriteten karaktersskilda? första kammare, som den först citerade talaren förordade. Ty 1 samma mån vidgar sig ju också klvitan mellan första kammaren å ena, samt folket och nedre kammaren å andra sidan; och ju mera klyftan vidgar sig, desto mera kom ro , grundval, anseende samt den makt, som med framgång kan göras gällande, när det verkligen behöfs. I sjelfva Engiand, hvars aristokrati bättre än någon annan flytande, torde en ej mycket aflägsen framtid komma att uppkasta det problemet, om det engelska öfverhuset kan, med uppfyllande af sitt ändamål, bibehållas i sitt nuvarande skick, sedan de nuvararde fordringarne å reform i underhusets sammansättning blifvit realiserade. mer den förra att sväfva i luften, att sakna förtjenar sit namn och gör skäl för sitt inmm Am mn