Aftonbladet – 25 november 1865, sida 2

Tror ni — tror ni att slutet är nära? frågade hon. Jag fruktar det, men ännu har jag hopp.? Ni fruktar det och ni har sagt mr Gervoise det — neka icke — ni har sagt honom det. OO, min stackars älskling! lef länge för att komma dem på skam.? ?Miss Gordon —?, började doktor Rogerson, synbart besvärad. Doktor Rogerson, hvarföre besökte ni mig ej i morse?? atbröt Beatrice, ?Jag hörde att pi sof och befann er bättre.? Hon fäste sina mörka klara ögon på hans ansigte. Derpå trädde hon plötsligt närma: re, fattade hans arm och förde honom till samma grästäppa, der han och mr Gervoise hade haft sitt minnesvärda samtal. Jate här, miss Gordon, jag ber er?, bönföll doktor Rogerson. Hvar då?? frågade Beatrice med tonen hos en, som icke tänker släppa sitt rof. ?Der inne?, svarade doktor Rogerson upprörd och förde henne tillbaka till hyddan. De trädde in. Yure rummet var tomt, och dokter Rogerson bjöd miss Gordon att stiga in i ett litet inre rum. PDoktor Rogerson? — sade Beatrice, stannande nära dörren, likasom för att afskära all möjlighet till flykt — ?ni lemnar icke detta rum innan jag vet hvad som stämplas emot mig, — ni vet det och ni skall säga mig det. Mot alls farliga följder af er bekännelse lofvar jag på förhand att jag skall beskydda er, men san ingen måste och vill jag veta, Som kristen och som hederlig karl måste ni hjelpa till att röda mig.? PMiss Gordon?, svarade doktor Rogerson, ni talar som om jag vore brottslig eller e: fiende, i snället för att, om jag icke hade varit; ni mu jvke skulle stå här,