Aftonbladet – 24 november 1865, sida 3

TA VAUUDIBNCICH VIG FIKSUDRSITNANUG VARI försvinna vid noggrannare skärskådande och jemförelse med nuvarande förhållanden, så hålla ej heller de farhågor stånd, som framställts (jfr sid. 172) angående det sätt, hvarpå den nya riksdagen skall verka. Man kan tänka sig möjligheten af att i den nya representationen beslut komma till stånd, som sedermera befinnas omogna; misstag kunna aldrig totalt förekommas i det jordiska lifvet. Men komma ej sådana nu till stånd? Är det derföre sagdt, att misstag nu skall blifva regel? Är det väl sannolikt, att en församling, som har att tillgå ständiga upplysningar af konungens rådgifvare och som kommer att först bestå till största delen af förut i representationen använda personer och sedermera att, likasom hvarje annan representation, ständigt ega en stam af förut 1 riksdagsmannavärf pröfvade män, skall beträda vägar, som sednare tiders fosterlandskärlek, upplysning och sedlighetsmedvetande stängt? — Behöfver man befara, att debatterna tu meta än förr skola få någon stormande karakter? Då med undantag af riddarhusets, när dess ledamöter, såsom 1844, varit mera mangrannt samlade, våra stånds förhandlingar aflupit stilla och fredligt, och öfverläggningarne i utskotten, der de olika ståndsmeningarne brutit sig emot hvarandrä och partianimositeten borde haft sitt säte, likaledes försiggått hofsamt, bör man ej kunna befara någoti förändring härutinnan i den nya representationen; allrahelst, som vara vid Sr öfverläggningsformers iakttagande på offentliga möten och förhandlingar så utbredt sig inom vårt land, att vi ej veta, huru beskaffad den församling af svenska män, som sammanträda för något allmännyttigt ändamål, skall vara, för att ej någon medletn der skall finnas, som förstår att göra bestämda öfveriäggningsformer gällande. Och af ett folk, som så länge varit fritt och så vant sig vid offentlig diskussion och iakttagande af dithörande former, som det svenska, hvars ära, frihetskärlek och laglydnad man eljest så gerna prisar, skall man befara alia möjliga excesser, när ett representationsförslag antages, som, på samma gång det gifver rättvisa åt en mängd från aktiv medborgarerätt uteslitnä samhällsmedlemmar, borttager den söndring inom representationen, som i mera än ett hänseende verkat menligt för samhällets sunda utveckling! Skall i något land en ombildning af representationen på en rättvisare och bredare grundval kunna gå lugnt för sig, bör det vara i Sverge i närvarande tid, då de skarpa kanterna emellan medborgareklasserna äfo bort nötta, de aktiva medborgarne utgöras till öfvervägande antal af jordegare, som älska gin fädernetorfva, och då inga anledningar till jäsning och oro i sinnena finnas. år det missnöje, söt herrskar i afseende på orättvisorna i sammansättningen af vår nuvarande representation, fortgå och gripa omkring sig och samtidigt dermed en rörlig och orolig arbetäreklass allt mer och mer förökas, färdig att på stater skjuta skulden för allt, hvad dem brister, och med anspråk på att staten skall uppfylla allt, hvad de önska sig, kan den endrägt,; söm nu råder, utbytag i tvedrägt emellan medborgare sinsemellan, mellan styrande och styrda, och på detta sätt det herravälde, som bildningens män, der de äro eniga, nu utöfva, öfvergå i massans. England hade ej skäl att sörja öfver, utan tvärtom att glädja sig åt, att döss pärlämentsreform hade 30 är bakom sig, när Förenta Staternas inbörgeskrig genom bomullskrisen hotade engelska arbetaren med hungersdöd. Attsöka under våra nuvarande förhållanden, då ingen annan pöbel finns, än den inågra större städers gränder befintliga, som egnä eäller andras laster alstrat och afskiljt från de idoga och verksamma samhällsmedlemmarne, tala om pöbelvälde derföre, att man utsträcker den aktiva medborgarerätten på föreslaoet sätt, är att mana fram spöken på ljusa dagen. Pöbelvälde kan ej komma till oss på mer än en väg, hvilken leder våra betraktelser till ett fjerde slag af oppösition; den egoitiska maklighetens och njutningslystnadens, n opposition, som ej saknar anhängare i bildningens eget läger och samlar under sin ana medborgare af alla klasser. Betrakande hvilan efter väl förrättadt jordiskt förvärt såsom mönniskaris mål och sin rättighet, anse de sig, efter att genom lega frisöpt sig från krigstjenstskyldigheten, och senom ordentlig betalning hvarje år utgjort sina utskylder till krona, kommun och presterskap, hafva uppfyllt alla sina medboriga pligter och derpå vara berättigade att vå samhället och styrelsen kasta alla sina vekymmer. Att lefva makligt i och endast ör det närvarande, är deras traktan. Framiden har antingen ingen betydelse för dem, wprås nous le deluge, eller ock såsom en vjelpare, på hvilken man eger genom ökad uldsättning draga vexel för omkostnaderna det närvarandes njutning. Denna op vositions grundsats är en afvaktande och emporiserande politik såväl i de yttre, om i de inre förhållandena. Hvarje raskt teg, om ock aldrig så nödvändigt och beryggadt, har alltid det felet, att ej öfvernsstämma med maklighetens säfliga röreler, och bör derföre undvikas. Om framiden visar sig mulen, hoppas man likt Kritian VIII i afseeude på Dansk-Slesvigska rågan, att nog håller sig den närvarande tällningen i vår tid. Hvarföre bråka med l! eformer, när vi för vår del ej hafva ondt f det närvarande? Om de närvarande förållandena ingifva farhågor för landets fri-! et och sjelfständighet, bör man ändock på let hela ej bekymra sig deröfver. Man trötar sig fatalistiskt: Hvad som sker, är nöd. ändigt och tillika det bästa. Ingenting ärre kan ju hända, än det, som sker vid varje tronombyte inom regentdynastien; det Blir blott en annan person, som mottager le vanliga utskylderna. Försvar, själavård ch rättvisa administreras i sin vanliga gång. å det hela taget kan det ju bliiva bäst att å godt först, som sist assimilera sig med tt större rike och sålunda förvandlas från nedborgare i en torparstat till medlem af n stormakt. Inför denva uppfattning är varje slag af styrelsesätt lika godt, Prot nan sjelf får behålla sina yttre fördelar. 2L. 9 a. FA ae Lag