Aftonbladet – 24 november 1865, sida 3

Ett ooh annat om pöbölvälde?: Utur slutet af andra häftet af prof. Rydins Betraktelser i representationsfrågan? meddela vi följande utdrag, som vi tekominendera till läsning af alla som sjelfva fått en väna att föra på tungan ordet pöbelväldet eller i sin omgifning under denna tid höra detsamma mycket begagnas: Beträffande det s. k. bondregementet, som förmenas skola blifva resultat af representationsförslagets antagande, så borde farhågorna derföre kunna förjagas efter tagen kännedom dels om storthingets fysionomi i Norge (jfr sid. 174) och om verkningarne af detta regementes förmenta hat mot vetenskap och bildning4, penninggirighett4, egennytta, hvilka visat sig i norska folkets jemna utveckling i sedligt, intellektuelt, industrielt, administrativt och politiskt hänseende och särskildt yttrat sig i rikliga anslag, ja rikligare än hos oss till undervisningsväsendet och understöd af vetenskap och konst. Vi kunna för vår del icke finna, hvari ett jordbrukareintresse?, som på detta sätt gjort sig gällande och gripit in i sitt lands utveckling, skiljer sig från ett upphöjdt medborgerligt och civilisationsintresse. Och när Norge med den grad af bildning och den outvecklade politiska erfarenhet, hvaraf det för ett halft sekel sedan var i besittning, — en bildning, som ej höjde sig öiver vår allmoges vid samma tid — kunnat gifva en etterföljansvärd utveckling åt samhället i alla riktningar, skola vi behöfva frukta sämre resultater, helst då vi i vår representations första kammare sökt ett särskildt säkerhetsmedel einot möjligheten för ett borneradt jordbrukareintresse att göra sig förherrskande? Nej. Alven om vi icke vilja framdraga den i tid och otid framhållna svenska friheten, svenska äran och det svenska naturliga sunda omdömet såsom argumenter emot det förespeglade bondregementet, måste vi med öfvertygelse om det godas framåtskridande känna oss förvissade, att hvarje folk, som älskar sitt land, äfven måste värdera vett och kunskaper, såsom häfkrafter för framåtskridande och kan derföre ej tåla en representation, der råhet och okunnighet skulle blifva herrskande. Ja äfven om medlemmar i den nya representationen skulle kunna, liksom vår närvarande, bevisas komma att utgöras af män, som ej gjort sig kända för någon högre bildning, har man i deras kärlek och aktning för bildningen säkra garantier mot bondregementets vådor. Ja, vi gå så långt, att vi våga påstå, att fosterländskt sinnade bönder och handtverkare, som åtnjuta förtroende, en hvar i sina orter, äro mera behöfliga, än bildningens förnämsta män, om de blifvit utsedda utan hänsyn till det förtroende, de ega hos folket. Dessa sistnämnda kunna alltid, om de vilja och idas, fr pressen göra sina röster hörda öfver ela riket och genom de skriftställaretalanger, de bland sig ega, utveckla, utbreda och göra gällande sina åsigter; och de blifva, vare sig att de befinna sig utom eller inom representationen, opinionens beherrskare. Men behöfves det, att genom representationen erhålla en tolk för hvad det mera i skuggan stående folket känner, kan och vill uppoffra för ett älskadt fädernesland, måste de, som debattera och med beslutandemakt afgöra frågorna, ega det förtroende hos folket, att dess välvilliga med verkan kan påräknas för hvad de besluta. Och detta bedömer en bonde mången gång bättre, än en professor eller sjelfskrifven riddarhusledamot. Det må således kunna inträffa genom representationsreformen, att räheten och okunnigheten vid ett eller annat val i sin enfald öfverrösta bildning och upplysning. Sådana val kunna uppvisas under vårt nuvarande statsskick. Men detta förhållande kan hos oss ej blifva normalt; icke en gång i andra kammaren, än mindre i den första, som utses af landstingen. För att sådant skall ega rum, måste landets ädlare krafter vaggas i sömn eller lemna oss. Man skall nemligen förutsätta, att de valkretsar, som välja riksdagsmän till andra kammaren, skola sakna antingen den hederskänsla, som bjuder val af en ansedd man till representant, eller ock den allmänanda, som bjuder dess bä sta ledamöter att intressera sig för valen och deltaga deri. Och hvad första kammaren angår, fordras för att dess sammansättning misslyckas, att de som välja landstingsmän, lemna utan afseende, hvad omsorgen om länets och ortens angelägenheter kräfver, och rösta på landstingsmän eliter diktamen af eller fruktan för en mera spridd tidning. Skall detta kunna blifva allmän regel? — Likasom farhågorna för ett vemotständligt tryck från råheten