Aftonbladet – 24 november 1865, sida 3

n grundad på full rättvisa? aktar den alltid g menniskovärdet? — Jag vill ej fullfölja fråtigan; men jag tror, att svaret ligger tärdigt på hvars och ens läppar — om också mången kanske endast vill framhviska sitt nej! ) Och om så är; om vårt politiska samvete -Isäger oss att så är, mine herrar! låtom oss då öfvergifva en ställning, som ej kan och ej bör försvaras: Den andra talaren i ordningen yttrade: Grunden till vår författning är icke vittrad ; den är god, ty den har fostrat en ek, som, ehuru åldrig, ännu står upprätt och stark, lemnande oss det skydd vi behöfva. Denna gamla ek stod fast, säger h då den politiska stormen 1848 bröt lös och kullkaslade så många bräckliga dagens samhällsI byggnader, som ej förmådae göra motstånd, Jutan föllo till grus; och hon bör derföre ej undanrödjas. om Härvid har likväl fedan blitvit erinradt, att ej blott yngre författningar, utan ock gamla kronor och samhällsordningar, bortsopades af stormen; och jag vill nu endast I tillägga, att när denna storm uppväxte, och elen ägt deraf drog äfven genom våra bygder, hvad var då det första som konung Joch folkombud vidtogo, för att skydda den åldriga eken och från henne afvända det I upprörda elementet? — Jo! det var attsöka plantera ett nytt träd med kraftigare både rötter och krona, som skulle ersätta det gamla, hvilket tå redan iitdömdes såsom saknande lifskräft. Men jag vill också anmärka: att då man talar om ett föremål, som skall lemna skydd, är det mindre egentligt att nyttja bilden af den åldriga eken, utan borde det då rättare Iheta den åldriga byggnaden, och ctkännas j måste väl, htt om också en boning för sin tid och deonas behof kan hafva varit förträflig, så är det likväl ganska möjligt, att densamma, under nya förhållanden, kan l vara obeqväm och otillräcklig. Dettä är tvärtom ganska naturligt, ty tiden förändrar och slutligen tillintetgör allt. Jag medgifver gerna, att en gammal byggnad, ja! till och med en ruin, kan väcka intresse och äfven vördnad; men man måste väl derföre icke vilja hindra menniskorna ifrån att flytta undan, innan den sammanstörtar. Vill iman åter — hvilket äfven jag anser riktigt — betrakta folkrepresentationen såsom ett organiskt helt, med sitt eget inne: boende lif, så gäller äfven för en sådan orfrom samma föränderlighetens lagar. — vem kan förneka detta? Hvem vill klaga öfver denna försynens visa anordning? — Må vi tänka på oss sjelfva. Alla skola vi en gång, när ålderns öch bräcklighetens dagar komma, lemna rum för andra, som pe e9 Tree och lycklig den, som, då han afgår, kan kasta en lugn och förnöjsam blick tillbaka på sin bana och taga med sig medvetandet af att under vandringen på densamma hafva något godt uträttat! Lätom oss äfven så betrakta vår gamla ståndsförfattning; och må vi unna henne den äran, att afträda i vår historia! ?Adein måste upprätthållas !? säga andra talare; men enligt min åsigt hvarken kan eller bör adeln upprätthållas i den mening dessa talare åsyfte, d. v. s. på grund af medfödda privilerier och företrädesrättigheter. Deremot tror jag med visshet, att adeln ej blott kan bibehålla, utan ock betydligt öka sitt inflytande, om den sjelf vill. Och detta sker derigenom, att den efter bästa förmåga ställer sig i spetsen för upplysning och medborgerlig verksamhet. Det är en stor lycka och ett mäktigt medel till framgång, att ega ett, genom törfädrens förtjerster, berömdt namn. Folket ser gerna personer med sådana namn i spetsen för sina angelägenheter. De väcka mindre afund, och folkets stolthetsoch ärekänsla beröres angenämt, då det genom sina styresmän erinras om sina historiska minnen och om fordna dagars glans. Men dertill fordras dock vissa vilkor och egenskaper. Ingen erkänner numera anspräket, att fullmakten skall ligga färdig i vaggan; infan nöjer sig blott med namnet och en lärdfull yta, eller ens med några ansatser för tillfället, oftast endast beräknade på att sjelf få synas, utan verkligt nit för saken, som snart lemnas åt sitt öde. Nej! man fordrar kunskaper, duglighet, redbarhet och ett allvarligt arbete. Men om dessa egenskaper finnas, då ligger också vägen till makt och ära öppen, i främsta rummet för adelns ledamöter, och framgåogen för dem är då nästan alltid säker. Den fjerde talaren vid förra tillfället sade: Man får ej ändra statsförfattningen, då man ändrar representationen.? Konungamakten måste bibehållas stark.? Jag svarar härtill — och hänför mig, ifråga om bevisningen, till hvad hr justitie-s.atsministern i detta afseende redan yttrat — att statsförfattningen genom förslaget icke blir ändrad, annat än i den mån representationen ingår såsom element deruti, Maktförhållandet är ej rubbadt, åtminstone ej till förfång för konungamakten. Det har tydligen visats, att konungens juridiska rättigheter ej blifvit minskade, utan tvärtom ökade; och jag påstår, att sammalunda också är förhållandet med hans moraliska makt, då denna betraktas från sin rätta och ädla synpunkt! Men först och främst fordras, att göra sig noga reda för hvad som bör förstås med en stark konungamakt. Skulle dermed endast menas rättigheten att göra hvad man behagar? att äfven i statsangelägenheter få följa, hvad man under lancien rgime kallade sitt bon plaisir?? — Jag förmodar att detta icke är meningeu. — Det utgör just tidehvarfvets omätliga fördel, liksom dess ära, att folkens lycka och välfärd i allmänhet ej mera hvila på en så lös och osäker grund, som en menniskas — hon må vara aldrig så högt uppsatt, dock en svag dödligs — enskilda tycke. Tänker man sig åter, att konungamaktens styrka bör bestå dels i förmågan att motstå tillfälliga kastningar och öfverilningar hos folkviljan; dels och hufvudsakligen deruti, att den skall utgöra den medelpunkt, der samhällets hela kraft samlas och hvarifrån denna kraft kan ledas till stor och nyttig verksamhet: då påstår jag, att, i denna upphöjda mefrån skådeplatsen, med ett hedrande minne l: bättre än vi passa för nya förhållanden; nm Mm m MAMA oh MM Wm mera m pe rn ng YO rt a Jr vt 7 AA KO OR DD rt mm (AR KR vn mm mm VW LX NM HL