Aftonbladet – 24 november 1865, sida 3

Statsrådet frih. Gripenstedts yttrande vid adelsmötet på börsen Äfven jag måste vid detta tillfälle förut. skicka dm anmärkningen, att svårligen någonting Eret kunna sägas i detta ämne, som ej redan förut i tal eller skrift blifvit mer eller mindre fullständigt vidrördt, och att således det torde böra ursäktas, om icke allt hvad jag nu ämnar yttra kommer att ega nyhestens behag. Jag ska!l också, till undvikanide af omsägning eller tröttande vidlyftighhet, icke ingå i en utförlig granskning af alla de detaljanmärkningar mot det hvilande representationsförslaget, hvilka så. väl nu, tsom vid vårt förra sammanträde blifvit frramställda, desto hellre som dessa dels bli wit, dels torde blifva till besvarande upptagna. af den, som framför alla andra, bar dertilll både befogenhet och förmåga — jag menar förslagets utmärkte upphofsman; utan jag tror mig bäst uppfylla åndamålet med denna sammankomst, då jag fäster mig endast vid de större, så att säga ledande grundtankar eller kärnpunkter, som innefattas i motsidans framställningar. Jag skall derföre nu, så kort, klart och troget jag förmår, söka återgifva dessa hufvudpunkter, till hvilka hvarje talares bevisning och åsigter ytterst kunna sammanföras, och derefter i några få ord framlägga de anmärkningar, hvartill jag anser desamma gifva anledning. En talare vid förra sammoönträdet tog såsom utgångspunkt för sitt anförande den satsen, att vi äro ett lyckligt folk?, och att således någon egentlig anledning, eller åtminstone någon särdeles påträngande nödvändighet icke vore förhanden att nu, genom bifall till det föreliggande förslaget, upphäfva vår nuvarande representationsform. En annan talare sade: att grunden för denna representation är icke vittrad?, såsom man uppgifvtt, utan att den tvärtom vore frisk och stark och att derföre denna grund icke bör öfvergifvas. Några talare yttrade, att ?Adeln är ett nyttigt och nödvändigt samhällselement? och att adelns srepresentationsrätt alltså måste i någon form upprätthållas?. Och sslutligen framhöll en talare utförligt, att ?den; föreslagna förändringen gällde ej blott representtationssättet, utan äfven statsskicket; samt axtt konungamakten icke finge försvagas?. Jag sikall nu särskildt upptaga hvar och en af dessa satser. Den förste talaren sade: ?vi äro lyckliga ! hvarföre då vara så otåliga? Det ser ut, yttrade han, som vore gamla Svea fatiguge de bonleur?, och som ville hon ?blott för omvexlng utbyta sin lycka mot oro och bekymmer — kanske olycka?. Ja, mina herrar! Vi äro lyckliga, vi äro ett lyckligt folk. Och låtom oss uppriktigt tacka Gud härför, men låtom oss deraf icke draga den slutsats, att allt hos oss är fullkomligt väl bestäldt, och att man således blott behöfver hvila sig i ro, eller att man kan i trygghet och maklighet alltjemt uppskjuta hvad som verkligen bör göras. En sådan slutsats af den sanning, hvarom jag är enig med min motståndare, skulle uppenbarligen vara hvad en stor tänkare har kallat en Psophisme de quiettisme? eller ?sophisme dilatoire?, och hvaraf han med genomträngande skärpa visat ej blott bristen på logiskt sammanhang, utan äfven följdernas våda. Ty vi må allvarligt eftersinna, om ej stunden verkligen är inne, då man måste beakta tidens fordringar och tillfredsställa dess rättmätiga anspråk. Och allraminst kan jag föreställa mig, att den aktade talare, som jag nu åsyftar, med sin öppna blick för tidehvarfvets stora utvecklingsrörelse, kan undgå att se dennas riktning, dess mål och dess följder. Han måste se, att dess målär en ökad