Aftonbladet – 23 november 1865, sida 3

OT UV SM UDI IUTP TIUIRAtT, INCA al dra ord, ett par timmar för sent, då vi redan funno salen och förstugorna öfveriyllda. En hvar gör bäst i att vid dylika tillfällen, likt kalifen i Bagdad, hafva sivt Ilbondokham 1 beredskap, men alla hafva det ej så verksamt som vi nordbor härstädes. Också, tack vare den uppmärksamhet, hvarför vår mnationalitet här ofta är föremål — ett förhållande, som mången med oss helt säkert iakttagit — lyckades vi förskaffa oss hjelpliga platser och kade, en gånvg installerade, mer än tillräcklig tid att kasta en mönstrande blick på församlingen. Några sports-män eller medlemmar af the Jockey-Chsb förmärktes just icke, men väl mer än en högt uppsatt personlighet, som om ock tvungen ait i lyx och ytlighet följa med strömmen, vid detta och hknande tillfällen till ädlare pjutning, dock ej försummar att taga skadan igen. Helt nära framför mig satt en man med brokig rosett i knapphålet, som under qvälleös lopp i sin anteckningsbok uppmärksamt följde förhandlingarne, och i hvars rörliga uttrycksfulla ögon de vexlande intrycken med förunderlig tydlighet afspeglade sig. Denne min granne saknade ej sin märkvärdighet. Han heter — Emile de Girardin ! Denne obegriplige, i ständig motsägelse mot sig sjelf och strid med andra stadde publicist har på sednare tider mindre fördelaktigt framstått genom sina bittra, obevista och derföre ätven klert vederlagda utfall mot franska armån, något som dock, eget nog, ej hindrar honom att litet emellan röna prof på H. M. kejsarens huldhet. Detta i parentes. Beträffande det sätt, hvarpå denne aforismernas man skulle komma att uppfatta denna qvälls företeelser, så vore sådant lika svårt att förutse som att med ofelbarhet spå väder eller vind, men tvifvelsntan skall endera dagen la Presse ätaga sig den gåtans lösning. På estraden omkring de officierande hade gräddan af hvad Paris eger utmärkt i vältalighet tagit plats. Mun igenkände der representanter a! de mest motsatta menin gar, särdeles inom den tyvärr af tvedrägt så söndrade reformerta kyrkan. Ortodoxe, liberale och fria tänkare (ej fritänkare) voro här blandade om hvarandra. Der sågos de Pressense, Grandpierre, Monod m. fl. Der sågos ock de båda Coquerel, far och son. Ty denna afton sammanföllo, enligt presidentens uttryck, alla meningar i en gemensam, alla hvarandra motsatta principer till en enda obestridd, barmhertighetens. Detta ingaf förhoppningen att få återhöra en sedan länge tystnad stämma, och qvällens forsättning kom också, som nedan skall visas, denna förhoppning ingalunda på skam. Högtidligheten inleades af den vördnadsvärde presidenten, mr Laboulaye. Den af hög och låg med samma begärlighet läste författaren till ?Paris en Amårique?, hvars penna så uddigt deltagit i korståget mot slafveriets förfäktare, intager de facto ett af de främsta rummen bland Frankrikes nu lefyvande skriftställare, men har dock än ej utbytt sitt Pde VInstitut? mot ?de VPacademie?. I mistning af, kanske ock i väntan på, denna utmärkelse kan han med skäl instämma i den satirisk e Emil Deschamps qvicka tröstegrund Jag obetingadt af de båda skrien Som hopen skränar, föredrar det här: Kors, är han inte i academien! För detta: ?Hvad i Guds namn gör han här?? Laboulaye talar med den öfverlägsenhet man har rätt att vänta af en så framstående personlighet, men dertill med samma an-l: språkslösa enkelhet, hvarmed han framför sin brasa och ifrigt sysselsatt med de pyrande vedträden, mången gång samspråkat med dessa raders nedskrifvare. Bland drag! if den humor, som han med fullkomligaste lakt vet alt inlägga midt i allvaret, måoan-! ras, huru han, hellre än att direkte vända ! in framställning till vederbörande fäder, : först visste att i mödrar och döttrar skaffa len goda saken de bästa och gäkraste töre. pråkare. — Hans framställning af situatio! en var i öfrigt mästerlig. Efter presidenten uppträdde den ena af le amerikanska filantroperna. Hans namn ! imdföll oss, men ej hans ypperliga föredrag, ! n inledning tll hans sednare upplästalt kriftliga berättelse, och hvari han upprul-! ade en mästerlig, men gripande tafla öfver c D roppsoch själstillståndet hos den nyss åt riheten återvunna negerbefolkningen, cn afla lika svart och dyster som färgen på :ess föremål. — Men är nöden stor, så ärt jelpen ock nära. En plenipotemiär, ej)k rän en mäktig furste, men från detta ät! rmodet och föraktet hemfallna slägte, hade e an på sin färd till Frankrike genomrestv ingland, Holland, Tyskland och Schweiz, n ch öfverallt funnit bjertan öppna för denli inslösa nöden och händer redo att frem-r cka sin gärd till dess afhjelpande. Tillls 1 med på de många af auditoriet, som vV lott af gesterna kunde eluta till meningen, e jorde denna främlings gripande vältalighet ä n synbar verkan. En af bröderna Monod tolfi ade sedan hans tal, men af den otydligt lästa berättelsen gick olycklis a förluradt för de begärligt I hörarne. n Härnäst i ordningen följde de Pressense,!l, om i lifliga dreg uppdrog en skildring öf-d er brödrakriget och dess fasor, men på js amma nvisade till den rika skörd, d senskligheten uppspirer ur en såj!li ig sådd. Detta föredrag, ehuru vitt-se ande om talarens obestridliga förmåga, ft kulle ytterligare vunnit, om det varit af v nindre deklamatorisk natur, men detta per-ti opliga tycke å vår sida finner troligtvis ej fc ko blund hans många beundrare. k Efter honom uppträdde den audre ame-st karvaren, Rev. Sunderland, hvars på engel-ä sa hållna föredrag punkt för punkt och på Vv: it särdeles lyckligt sätt tolkades af en bland s: e närvarande. Som en äkta flinta under ålet gnistrade hans tal af eld och humor, ti en värmde tillika af savn öfvertygelse.d riginella bilder, men af en lätt funnen sc ilämpning på ämnet, gåfvo åt hans andra-si ande en ovanlig klarhet. Synnerligastango hans betraktelser öfver kriget, fram. re ällda i en dialog mellan Norden och Sö-li ern. För öfrigt bekrättade han sin lands ans dystra målning och slutade med att!lä Å de arma slafvarnes vägnar tacka ej min-af Ad AA ARA A8 1 eg