Aftonbladet – 23 november 1865, sida 3

b Isande namn att ställa sig b lifrigast ropa sitt: korsfäst! men med vår president vilja ock vifrån detta ämne bann!ysa all miss-sämja och bitterhet. Jralict, SOM HU, HI f0lja al oloradragsamneIten å det förra, dreges derifrån. En af -I detta partis verksammeste ledare, den gamle Guizot, en man den vi så gerna ville i allo vörda, aktar ens ej pförenligt ned sitt lyand dem, som Eget var emellertid intrycket, och månI get öga tärades vid den välbekante lärarens oväntade återseende. Han uppmanade hvar och en att brottas med sin egen tröghet; att framgå på hvarje god väg utan menniskofruktan eller teg betänklighet, att strida i sanninzens och offra i barmhertighetens tjenst. Vidare, att ej göra en god gerning till hälften, ty ädlast af välgörenhet är den, som kostar verklig uppoffring. Slutligen och med eftertryck, att ej hälla sig undan från ett barmhertighetsverk takom den Jjumma förhoppning, att andra nog finnas, som ätega sig det, en tankegång som utgör det förderfligaste men tillika det vanligaste hindret för all verklig välgörenhet. Detta med mycket annat flöt som honung från den vältelige mannens läppar, och han eckompagnerades dervid på ett egendomligt sätt af tjudet från gnldoch silfvermynten, hvaraf samtidigt ett ständigt stridare regn föll i de utsända båfverne. Etter Coquerels uppträdande undrades med hvarpå man nu kunde ha att bjuda. Svaret var snart funnet. Der spända uppmärksamheten afbröts af en dånande bifallsstorm, då ordföranden helt kort yttrade: Mr Cremieux har ordet.? Den gamle folktribunen, som, efter hvad kändt är, -id sidan af Lamartine utgjorde den provisoriska reger:ngens aktningsvärdaste och moderataste element, fäste uppmärksamheten derå, att han, troligen den ende närvarande jude, bäst kunde lända till cxempel på riktigheten af presidentens gjorda anmärkning, huru vid hvarje sträfvande till det goda trosbekännelsen, vore den än muhamedansk, aldrig kunde uigöra ett hinder. Han erinrede att Frankrike tagit initiativet till det verk, den ädle Lincoln fullbordat, hvarpå Lafayette och de båda kända förstlingarne bland revolutionsdekreten utgjorde ijungande bevis. Man plägar säga: ?ful som Cremieux?. Det är möjligt att sådant har skäl för sig, men för svaga, obeväpnade ögon hade den uvdersättsige mannen ined det kruslockiga hufvudet och de mörka ögonen en anstrykning af godmodighet, parad med sydländsk eld och liflighet, som gjorde ett längt ifrån obehagligt intryck; och särskildt var hans vältalighet så obestridligen afförsta rangen, att den ingalunda trädde i skuggan för de föregående, ej lätt upphunne talarne. Etter Cremieuz uppwvädde de Saint-Hilaire, och detta var ingen lätt uppgift. Denne skriftställare, en af kejsardömets varmaste anhängare, är tillika en filantropiens soldat, som aldrig saknas vid breschen då den lyckligt lottades börs bestormas till hjelp tör de lidande och clycklige. Hans åtagande var ock denna gång att, i namn af det högsinta fruntimmer, som ställt sig i spetsen för en redan i verksamhet trädd insamling, redogöra för dennas hittills visade resultat, som redan uppgick till en summa af 40,000 francs, en föga betydande siffra, för att vara insamlad inom hela Frankrike, men helt annorlunda anmärkningsvärd och lofvande, då den blott var en början och till största delen hopkommeun, sou för sou, bland den fattigaste befolkningen. Den talare, om han ock ej kunde mäta sig tr ed de föregående, ersatte det felande genom andra företräden. Sällan har i sanning talarestolen framvisat en mera distinguerad personlighet, eller låtit utgå en mera välljudande organ än den, som utmärker Marco de SaintHilaire. Slutligen uppträdde den unge Theodore Monod, af den namnkunniga predikareslägten, åt hvilka hans föredrag på intet vis gaf . dementi. Lyckliga land, der undervi-ningen från början ej glömmer att, samtidigt med bokliga insigter, bibringa vana och lätthet att giiva tanken sitt klaraste uttryck! Efterföljansvärda exempel för andra länder, der ofta i detta hänseende månget ädelt frö förjväfves af brist på näringsämnen vid uppdragningen! Paket och flädfritt skildrade den unge alaren den resa i Nordamerika, från hvilken hau nyss Återvändt med en skörd af riska minnen. Den verksamhet i den ifråvavarande riktningen, han derunder bevittnat, var storartad. Eit drag bland många: Tidvingar utdelas dagligen bland negerbarnen, innehållande ej blott religionens grunddrag, men älven alfabetet, innanläsningsöfningar samt de enkluste begreppen af ailt populärt vetande. I andra lägret äro motständarne :j overksamma; de utgifva motskrifter och iro desto farligare, då de hafva inrotade ördomar till bundsförvandter. Denne talare, den siste i ordningen, förjenar måhånda i ännu ett afseende en särkild uppmärksamhet, då uten hins uppnaning till de närvarande att i bref till :rran vänner understödja saken, dessa raler troligen ej tillkommit. Och om deamma skulle 1 någon mån bidraga att rikta n oupphörligt anlitade, men aldrig röttade svenska välgörenhetens uppmärkamhet åt detta ytterligare tillfälle till utörande af kärleksverk, skulle vi i sanning ora glada att äfven hafva dragit vårt strå I! stacken. Vi betvifla emellertid ej, att örr eller sednare någon ef dessa rastlöst ringvandrande menniskokärlekens apostlar kola gästa äfven vår nord och, kraftigare n denna anspråkslösa framställning, der erka för en sak af vigt för hela det stora smhället på jorden. Etter att hatva angifvit den summa, hvarIl aftonens kollest uppgått, men som uner det vid hvarje sådant uppbrott vanliga orl undföll oss, aftackade ?notre cher pråident? de församlade. Och slutad var denna qvällstund af den enaste njutning; förbi dessa ögonblick af ka sällsynta som oförgätliga intryck! Förbi, min läsarinna (om du nemligen så inge hållit ut med mig), förbi var Pariserftonen i Salle Herz; men förlorad vare derfe PR AA KA ÄR 1